संजय उवाच
इरावन्तं तु निहतं संग्रामे वीक्ष्य राक्षसः ॥
व्यनदत् सुमहानादं भैमसेनिर् घटोत्कचः ॥
नदतस् तस्य शब्देन पृथिवी सागराम्बरा ॥
सपर्वतवना राजंश् चचाल सुभृशं तदा ॥
अन्तरिक्षं दिशश् चैव सर्वाश् च प्रदिशस् तथा ॥
तं श्रुत्वा सुमहानादं तव सैन्यस्य भारत ॥
ऊरुस्तम्भः समभवद् वेपथुः स्वेद एव च ॥
सर्व एव च राजेन्द्र तावका दीनचेतसः ॥
सर्पवत् समवेष्टन्त सिंहभीता गजा इव ॥
निनदत् सुमहानादं निर्घातम् इव राक्षसः ॥
ज्वलितं शूलम् उद्यम्य रूपं कृत्वा विभीषणम् ॥
नानाप्रहरणैर् घोरैर् वृतो राक्षसपुंगवैः ॥
आजगाम सुसंक्रुद्धः कालान्तकयमोपमः ॥
तम् आपतन्तं संप्रेक्ष्य संक्रुद्धं भीमदर्शनम् ॥
स्वबलं च भयात् तस्य प्रायशो विमुखीकृतम् ॥
ततो दुर्योधनो राजा घटोत्कचम् उपाद्रवत् ॥
प्रगृह्य विपुलं चापं सिंहवद् विनदन् मुहुः ॥
पृष्ठतो ऽनुययौ चैनं स्रवद्भिः पर्वतोपमैः ॥
कुञ्जरैर् दशसाहस्रैर् वङ्गानाम् अधिपः स्वयम् ॥
तम् आपतन्तं संप्रेक्ष्य गजानीकेन संवृतम् ॥
पुत्रं तव महाराज चुकोप स निशाचरः ॥
saṃjaya uvāca
irāvantaṃ tu nihataṃ saṃgrāme vīkṣya rākṣasaḥ ||
vyanadat sumahānādaṃ bhaimasenir ghaṭotkacaḥ ||
nadatas tasya śabdena pṛthivī sāgarāmbarā ||
saparvatavanā rājaṃś cacāla subhṛśaṃ tadā ||
antarikṣaṃ diśaś caiva sarvāś ca pradiśas tathā ||
taṃ śrutvā sumahānādaṃ tava sainyasya bhārata ||
ūrustambhaḥ samabhavad vepathuḥ sveda eva ca ||
sarva eva ca rājendra tāvakā dīnacetasaḥ ||
sarpavat samaveṣṭanta siṃhabhītā gajā iva ||
ninadat sumahānādaṃ nirghātam iva rākṣasaḥ ||
jvalitaṃ śūlam udyamya rūpaṃ kṛtvā vibhīṣaṇam ||
nānāpraharaṇair ghorair vṛto rākṣasapuṃgavaiḥ ||
ājagāma susaṃkruddhaḥ kālāntakayamopamaḥ ||
tam āpatantaṃ saṃprekṣya saṃkruddhaṃ bhīmadarśanam ||
svabalaṃ ca bhayāt tasya prāyaśo vimukhīkṛtam ||
tato duryodhano rājā ghaṭotkacam upādravat ||
pragṛhya vipulaṃ cāpaṃ siṃhavad vinadan muhuḥ ||
pṛṣṭhato 'nuyayau cainaṃ sravadbhiḥ parvatopamaiḥ ||
kuñjarair daśasāhasrair vaṅgānām adhipaḥ svayam ||
tam āpatantaṃ saṃprekṣya gajānīkena saṃvṛtam ||
putraṃ tava mahārāja cukopa sa niśācaraḥ ||
Sanjaya said: "Seeing Iravan slain in battle, the rakshasa Ghatotkacha, son of Bhimasena, let out a mighty roar. From the sound of his roaring the earth, with its oceans, sky, mountains, and forests, O king, then shook violently; the sky, the cardinal points, and all the intermediate directions trembled too. Hearing this mighty roar, O Bharata, your army was stricken: the warriors' legs grew numb, they trembled, and sweat broke out on them. All your men, O lord of kings, downcast in spirit, coiled up like serpents, like elephants frightened by a lion. The rakshasa, roaring with a mighty roar like a thunderbolt, raised a blazing spear, assumed a dreadful form, and, surrounded by the foremost rakshasas bearing various terrible weapons, came on in fierce fury, like Kala, Antaka, and Yama. Seeing him advancing, enraged and terrible to behold, and that his own army had, out of fear of him, very nearly turned back, King Duryodhana seized his broad bow and, roaring again and again like a lion, rushed at Ghatotkacha. Behind him the lord of the Vangas himself followed, with ten thousand elephants in must, like mountains. Seeing your son advancing, surrounded by a force of elephants, that night-wanderer grew enraged."
f85088217ef5 · published Jul 17, 2026, 9:46:25 PM UTC
Available inRUENPage between verses with
Ghatotkacha arrives not merely as a warrior but as the embodiment of terror, making both space and army tremble. His roar answers the death of Iravan: in the epic world, grief is instantly transformed into martial force.