यः सदेवान् मनुष्यांश् च सर्पांश् चैकरथो ऽजयत् ॥
सो ऽयं राज्ञो विराटस्य कन्यानां नर्तको युवा ॥
यो ऽतर्पयद् अमेयात्मा खाण्डवे जातवेदसम् ॥
सो ऽन्तःपुरगतः पार्थः कूपे ऽग्निर् इव संवृतः ॥
यस्माद् भयम् अमित्राणां सदैव पुरुषर्षभात् ॥
स लोकपरिभूतेन वेषेणास्ते धनंजयः ॥
यस्य ज्यातलनिर्घोषात् समकम्पन्त शत्रवः ॥
स्त्रियो गीतस्वनं तस्य मुदिताः पर्युपासते ॥
किरीटं सूर्यसंकाशं यस्य मूर्धनि शोभते ॥
वेणीविकृतकेशान्तः सो ऽयम् अद्य धनंजयः ॥
यस्मिन्न् अस्त्राणि दिव्यानि समस्तानि महात्मनि ॥
आधारः सर्वविद्यानां स धारयति कुण्डले ॥
यं स्म राजसहस्राणि तेजसाप्रतिमानि वै ॥
समरे नातिवर्तन्ते वेलाम् इव महार्णवः ॥
सो ऽयं राज्ञो विराटस्य कन्यानां नर्तको युवा ॥
आस्ते वेषप्रतिच्छन्नः कन्यानां परिचारकः ॥
यस्य स्म रथघोषेण समकम्पत मेदिनी ॥
सपर्वतवना भीम सहस्थावरजङ्गमा ॥
यस्मिञ् जाते महाभागे कुन्त्याः शोको व्यनश्यत ॥
स शोचयति माम् अद्य भीमसेन तवानुजः ॥
भूषितं तम् अलंकारैः कुण्डलैः परिहाटकैः ॥
कम्बुपाणिनम् आयान्तं दृष्ट्वा सीदति मे मनः ॥
तं वेणीकृतकेशान्तं भीमधन्वानम् अर्जुनम् ॥
कन्यापरिवृतं दृष्ट्वा भीम सीदति मे मनः ॥
यदा ह्य् एनं परिवृतं कन्याभिर् देवरूपिणम् ॥
प्रभिन्नम् इव मातङ्गं परिकीर्णं करेणुभिः ॥
मत्स्यम् अर्थपतिं पार्थं विराटं समुपस्थितम् ॥
पश्यामि तूर्यमध्यस्थं दिशो नश्यन्ति मे तदा ॥
नूनम् आर्या न जानाति कृच्छ्रं प्राप्तं धनंजयम् ॥
अजातशत्रुं कौरव्यं मग्नं दुर्द्यूतदेविनम् ॥
yaḥ sadevān manuṣyāṃś ca sarpāṃś caikaratho 'jayat ||
so 'yaṃ rājño virāṭasya kanyānāṃ nartako yuvā ||
yo 'tarpayad ameyātmā khāṇḍave jātavedasam ||
so 'ntaḥpuragataḥ pārthaḥ kūpe 'gnir iva saṃvṛtaḥ ||
yasmād bhayam amitrāṇāṃ sadaiva puruṣarṣabhāt ||
sa lokaparibhūtena veṣeṇāste dhanaṃjayaḥ ||
yasya jyātalanirghoṣāt samakampanta śatravaḥ ||
striyo gītasvanaṃ tasya muditāḥ paryupāsate ||
kirīṭaṃ sūryasaṃkāśaṃ yasya mūrdhani śobhate ||
veṇīvikṛtakeśāntaḥ so 'yam adya dhanaṃjayaḥ ||
yasminn astrāṇi divyāni samastāni mahātmani ||
ādhāraḥ sarvavidyānāṃ sa dhārayati kuṇḍale ||
yaṃ sma rājasahasrāṇi tejasāpratimāni vai ||
samare nātivartante velām iva mahārṇavaḥ ||
so 'yaṃ rājño virāṭasya kanyānāṃ nartako yuvā ||
āste veṣapraticchannaḥ kanyānāṃ paricārakaḥ ||
yasya sma rathaghoṣeṇa samakampata medinī ||
saparvatavanā bhīma sahasthāvarajaṅgamā ||
yasmiñ jāte mahābhāge kuntyāḥ śoko vyanaśyata ||
sa śocayati mām adya bhīmasena tavānujaḥ ||
bhūṣitaṃ tam alaṃkāraiḥ kuṇḍalaiḥ parihāṭakaiḥ ||
kambupāṇinam āyāntaṃ dṛṣṭvā sīdati me manaḥ ||
taṃ veṇīkṛtakeśāntaṃ bhīmadhanvānam arjunam ||
kanyāparivṛtaṃ dṛṣṭvā bhīma sīdati me manaḥ ||
yadā hy enaṃ parivṛtaṃ kanyābhir devarūpiṇam ||
prabhinnam iva mātaṅgaṃ parikīrṇaṃ kareṇubhiḥ ||
matsyam arthapatiṃ pārthaṃ virāṭaṃ samupasthitam ||
paśyāmi tūryamadhyasthaṃ diśo naśyanti me tadā ||
nūnam āryā na jānāti kṛcchraṃ prāptaṃ dhanaṃjayam ||
ajātaśatruṃ kauravyaṃ magnaṃ durdyūtadevinam ||
He who single-handed on his chariot conquered gods, men, and serpents is now the young dance-master of King Virata's daughters. He of immeasurable spirit, who once sated Jatavedas at Khandava, is now Partha within the inner apartments, like fire shut up in a well. That bull among men, of whom enemies always stood in fear — Dhananjaya now sits in a guise scorned by the world. At the twang of his bowstring enemies once trembled; now joyful women sit around him, listening to the sound of his song. He on whose head a crown once shone like the sun — that same Dhananjaya today wears the ends of his hair braided into a plait. In him, great of soul, once dwelt all the divine weapons; the vessel of all knowledge now wears earrings. Thousands of kings, unmatched in splendor, could not overstep him in battle, as the great ocean cannot overstep its shore. And this same young dance-master of King Virata's daughters sits, hidden by his disguise, as an attendant of the maidens. At the rumble of his chariot the earth once trembled, with its mountains, forests, and all creatures moving and unmoving, Bhima. At his birth Kunti's grief vanished; and today your younger brother, Bhimasena, makes me grieve. Seeing him adorned with bracelets, earrings, and shell ornaments on his arms, my heart sinks. Seeing Arjuna with his hair braided, mighty of bow, surrounded by maidens, my heart sinks, Bhima. When I see this godlike one, surrounded by maidens as a rutting elephant is surrounded by cow-elephants, when I see Partha standing amid the music before Virata, lord of the Matsyas, the very directions vanish from me. Surely the noble Kunti does not know what distress Dhananjaya has fallen into, how Ajatashatru, the Kaurava, is sunk in this wretched game of dice.
c1ab359f9991 · publicado 16 jul 2026, 18:11:28 UTC
Disponible enRUENPasa de verso en verso con
Grief over Brihannada is grief over hidden strength. Arjuna has not become any less — but his greatness is concealed so deeply that for Draupadi it is almost unbearable.