संजय उवाच
प्रभातायां तु शर्वर्यां प्रातर् उत्थाय वै नृपः ॥
राज्ञः समाज्ञापयत सेनां योजयतेति ह ॥
अद्य भीष्मो रणे क्रुद्धो निहनिष्यति सोमकान् ॥
दुर्योधनस्य तच् छ्रुत्वा रात्रौ विलपितं बहु ॥
मन्यमानः स तं राजन् प्रत्यादेशम् इवात्मनः ॥
निर्वेदं परमं गत्वा विनिन्द्य परवाच्यताम् ॥
दीर्घं दध्यौ शांतनवो योद्धुकामो ऽर्जुनं रणे ॥
इङ्गितेन तु तज् ज्ञात्वा गाङ्गेयेन विचिन्तितम् ॥
दुर्योधनो महाराज दुःशासनम् अचोदयत् ॥
saṃjaya uvāca
prabhātāyāṃ tu śarvaryāṃ prātar utthāya vai nṛpaḥ ||
rājñaḥ samājñāpayata senāṃ yojayateti ha ||
adya bhīṣmo raṇe kruddho nihaniṣyati somakān ||
duryodhanasya tac chrutvā rātrau vilapitaṃ bahu ||
manyamānaḥ sa taṃ rājan pratyādeśam ivātmanaḥ ||
nirvedaṃ paramaṃ gatvā vinindya paravācyatām ||
dīrghaṃ dadhyau śāṃtanavo yoddhukāmo 'rjunaṃ raṇe ||
iṅgitena tu taj jñātvā gāṅgeyena vicintitam ||
duryodhano mahārāja duḥśāsanam acodayat ||
Sanjaya said: 'When the night had passed and morning came, the king, rising early, gave the royal command: "Form up the army! Today the enraged Bhishma will destroy the Somakas in battle." Having heard Duryodhana's many nightly lamentations and taking them, as it were, as a reproach to himself, the son of Shantanu fell into deep dejection. Condemning his dependence on others' words, he pondered long, wishing to fight Arjuna. Perceiving by these signs what Gangeya had resolved, Duryodhana, great king, urged Duhshasana.'
79e1faf2900e · publicado 17 jul 2026, 21:47:12 UTC
Disponible enRUENPasa de verso en verso con
The night's conversation leaves its mark on Bhishma: he takes Duryodhana's words as a challenge to his own honor. The morning muster of the army already carries the tension of personal resolve, not merely military necessity.