तथा दृष्ट्वा यवीयांसं सहदेवं युधां पतिम् ॥
गोषु गोवेषम् आयान्तं पाण्डुभूतास्मि भारत ॥
सहदेवस्य वृत्तानि चिन्तयन्ती पुनः पुनः ॥
न विन्दामि महाबाहो सहदेवस्य दुष्कृतम् ॥
यस्मिन्न् एवंविधं दुःखं प्राप्नुयात् सत्यविक्रमः ॥
दूयामि भरतश्रेष्ठ दृष्ट्वा ते भ्रातरं प्रियम् ॥
गोषु गोवृषसंकाशं मत्स्येनाभिनिवेशितम् ॥
संरब्धं रक्तनेपथ्यं गोपालानां पुरोगमम् ॥
विराटम् अभिनन्दन्तम् अथ मे भवति ज्वरः ॥
सहदेवं हि मे वीरं नित्यम् आर्या प्रशंसति ॥
महाभिजनसंपन्नो वृत्तवाञ् शीलवान् इति ॥
ह्रीनिषेधो मधुरवाग् धार्मिकश् च प्रियश् च मे ॥
स ते ऽरण्येषु बोद्धव्यो याज्ञसेनि क्षपास्व् अपि ॥
तं दृष्ट्वा व्यापृतं गोषु वत्सचर्मक्षपाशयम् ॥
सहदेवं युधां श्रेष्ठं किं नु जीवामि पाण्डव ॥
यस् त्रिभिर् नित्यसंपन्नो रूपेणास्त्रेण मेधया ॥
सो ऽश्वबन्धो विराटस्य पश्य कालस्य पर्ययम् ॥
अभ्यकीर्यन्त वृन्दानि दामग्रन्थिम् उदीक्षताम् ॥
विनयन्तं जवेनाश्वान् महाराजस्य पश्यतः ॥
अपश्यम् एनं श्रीमन्तं मत्स्यं भ्राजिष्णुम् उत्तमम् ॥
विराटम् उपतिष्ठन्तं दर्शयन्तं च वाजिनः ॥
किं नु मां मन्यसे पार्थ सुखितेति परंतप ॥
एवं दुःखशताविष्टा युधिष्ठिरनिमित्ततः ॥
अतः प्रतिविशिष्टानि दुःखान्य् अन्यानि भारत ॥
वर्तन्ते मयि कौन्तेय वक्ष्यामि शृणु तान्य् अपि ॥
युष्मासु ध्रियमाणेषु दुःखानि विविधान्य् उत ॥
शोषयन्ति शरीरं मे किं नु दुःखम् अतः परम् ॥
tathā dṛṣṭvā yavīyāṃsaṃ sahadevaṃ yudhāṃ patim ||
goṣu goveṣam āyāntaṃ pāṇḍubhūtāsmi bhārata ||
sahadevasya vṛttāni cintayantī punaḥ punaḥ ||
na vindāmi mahābāho sahadevasya duṣkṛtam ||
yasminn evaṃvidhaṃ duḥkhaṃ prāpnuyāt satyavikramaḥ ||
dūyāmi bharataśreṣṭha dṛṣṭvā te bhrātaraṃ priyam ||
goṣu govṛṣasaṃkāśaṃ matsyenābhiniveśitam ||
saṃrabdhaṃ raktanepathyaṃ gopālānāṃ purogamam ||
virāṭam abhinandantam atha me bhavati jvaraḥ ||
sahadevaṃ hi me vīraṃ nityam āryā praśaṃsati ||
mahābhijanasaṃpanno vṛttavāñ śīlavān iti ||
hrīniṣedho madhuravāg dhārmikaś ca priyaś ca me ||
sa te 'raṇyeṣu boddhavyo yājñaseni kṣapāsv api ||
taṃ dṛṣṭvā vyāpṛtaṃ goṣu vatsacarmakṣapāśayam ||
sahadevaṃ yudhāṃ śreṣṭhaṃ kiṃ nu jīvāmi pāṇḍava ||
yas tribhir nityasaṃpanno rūpeṇāstreṇa medhayā ||
so 'śvabandho virāṭasya paśya kālasya paryayam ||
abhyakīryanta vṛndāni dāmagranthim udīkṣatām ||
vinayantaṃ javenāśvān mahārājasya paśyataḥ ||
apaśyam enaṃ śrīmantaṃ matsyaṃ bhrājiṣṇum uttamam ||
virāṭam upatiṣṭhantaṃ darśayantaṃ ca vājinaḥ ||
kiṃ nu māṃ manyase pārtha sukhiteti paraṃtapa ||
evaṃ duḥkhaśatāviṣṭā yudhiṣṭhiranimittataḥ ||
ataḥ prativiśiṣṭāni duḥkhāny anyāni bhārata ||
vartante mayi kaunteya vakṣyāmi śṛṇu tāny api ||
yuṣmāsu dhriyamāṇeṣu duḥkhāni vividhāny uta ||
śoṣayanti śarīraṃ me kiṃ nu duḥkham ataḥ param ||
And when I see the younger Sahadeva, lord of battles, coming to the cows in the guise of a herdsman, I turn pale, O Bharata. Again and again pondering Sahadeva's conduct, mighty-armed one, I find in him no wrongdoing for which this truthful hero should have come to such grief. I suffer, best of the Bharatas, seeing your dear brother, set by Matsya among the cows like a bull among cattle. When, roused, clad in red, walking before the herdsmen, he greets Virata, a fever seizes me. For the noble Kunti always praised the hero Sahadeva to me: 'He is of a great lineage, of good conduct and character. He is modest, sweet of speech, righteous, and dear to me. Him, O daughter of Yajnasena, you must understand even in the forests and through the nights.' Seeing Sahadeva, foremost in battle, occupied with cattle, sleeping on calfskins — why do I go on living, O Pandava? He who was ever endowed with three excellences — beauty, skill in arms, and intellect — has become Virata's groom. Behold the turning of time! Crowds of people fix their gaze on Damagranthi as he trains swift horses before the great king. I saw him, radiant, splendid, foremost, as he attended Matsya Virata and displayed the horses. What do you think of me, Partha, destroyer of foes — that I am happy, struck as I am by hundreds of such sorrows because of Yudhishthira? Besides these, there are yet other, still more particular sorrows, O Bharata; they dwell in me, Kaunteya, and I will tell you — listen to them too. While you all remain alive, manifold sorrows waste away my body. What grief could be greater than this?
818dcf1e5970 · published Jul 16, 2026, 6:11:28 PM UTC
Available inRUENPage between verses with
Draupadi is not merely lamenting her brothers' hard labor. She sees the mismatch between their true nature and their present station, and feels it as a wound in her own heart.