संजय उवाच
अथात्मजं तव पुनर् गाङ्गेयो ध्यानम् आस्थितम् ॥
अब्रवीद् भरतश्रेष्ठः संप्रहर्षकरं वचः ॥
अहं द्रोणश् च शल्यश् च कृतवर्मा च सात्वतः ॥
अश्वत्थामा विकर्णश् च सोमदत्तो ऽथ सैन्धवः ॥
विन्दानुविन्दाव् आवन्त्यौ बाह्लिकः सह बाह्लिकैः ॥
त्रिगर्तराजश् च बली मागधश् च सुदुर्जयः ॥
बृहद्बलश् च कौसल्यश् चित्रसेनो विविंशतिः ॥
रथाश् च बहुसाहस्राः शोभमाना महाध्वजाः ॥
देशजाश् च हया राजन् स्वारूढा हयसादिभिः ॥
गजेन्द्राश् च मदोद्वृत्ताः प्रभिन्नकरटामुखाः ॥
पदाताश् च तथा शूरा नानाप्रहरणायुधाः ॥
नानादेशसमुत्पन्नास् त्वदर्थे योद्धुम् उद्यताः ॥
एते चान्ये च बहवस् त्वदर्थे त्यक्तजीविताः ॥
देवान् अपि रणे जेतुं समर्था इति मे मतिः ॥
अवश्यं तु मया राजंस् तव वाच्यं हितं सदा ॥
अशक्याः पाण्डवा जेतुं देवैर् अपि सवासवैः ॥
वासुदेवसहायाश् च महेन्द्रसमविक्रमाः ॥
सर्वथाहं तु राजेन्द्र करिष्ये वचनं तव ॥
पाण्डवान् वा रणे जेष्ये मां वा जेष्यन्ति पाण्डवाः ॥
एवम् उक्त्वा ददौ चास्मै विशल्यकरणीं शुभाम् ॥
ओषधीं वीर्यसंपन्नां विशल्यश् चाभवत् तदा ॥
saṃjaya uvāca
athātmajaṃ tava punar gāṅgeyo dhyānam āsthitam ||
abravīd bharataśreṣṭhaḥ saṃpraharṣakaraṃ vacaḥ ||
ahaṃ droṇaś ca śalyaś ca kṛtavarmā ca sātvataḥ ||
aśvatthāmā vikarṇaś ca somadatto 'tha saindhavaḥ ||
vindānuvindāv āvantyau bāhlikaḥ saha bāhlikaiḥ ||
trigartarājaś ca balī māgadhaś ca sudurjayaḥ ||
bṛhadbalaś ca kausalyaś citraseno viviṃśatiḥ ||
rathāś ca bahusāhasrāḥ śobhamānā mahādhvajāḥ ||
deśajāś ca hayā rājan svārūḍhā hayasādibhiḥ ||
gajendrāś ca madodvṛttāḥ prabhinnakaraṭāmukhāḥ ||
padātāś ca tathā śūrā nānāpraharaṇāyudhāḥ ||
nānādeśasamutpannās tvadarthe yoddhum udyatāḥ ||
ete cānye ca bahavas tvadarthe tyaktajīvitāḥ ||
devān api raṇe jetuṃ samarthā iti me matiḥ ||
avaśyaṃ tu mayā rājaṃs tava vācyaṃ hitaṃ sadā ||
aśakyāḥ pāṇḍavā jetuṃ devair api savāsavaiḥ ||
vāsudevasahāyāś ca mahendrasamavikramāḥ ||
sarvathāhaṃ tu rājendra kariṣye vacanaṃ tava ||
pāṇḍavān vā raṇe jeṣye māṃ vā jeṣyanti pāṇḍavāḥ ||
evam uktvā dadau cāsmai viśalyakaraṇīṃ śubhām ||
oṣadhīṃ vīryasaṃpannāṃ viśalyaś cābhavat tadā ||
Sanjaya said: 'Then Gangeya, the best of the Bharatas, again turned to your son, who was sunk in thought, and spoke an encouraging word: "I, Drona, Shalya, Kritavarman of the Satvatas, Ashvatthaman, Vikarna, Somadatta, Saindhava, the Avantyas Vinda and Anuvinda, Bahlika with the Bahlikas, the mighty king of the Trigartas, the invincible lord of Magadha, Brihadbala of Kosala, Chitrasena, Vivimshati, along with many thousands of shining chariots bearing great banners; horses of many lands with skilled riders; war elephants maddened with rut, their temples streaming; brave foot-soldiers with varied weapons, born in many different lands — all of them have risen to battle for your sake. These and many others, who have given up their lives for you, are able, in my judgment, to conquer even the gods in battle. But it is always my duty to tell you what is good, o king: the Pandavas, who have Vasudeva as their ally and whose valor equals Mahendra's, cannot be conquered even by the gods together with Indra. And yet, o king of kings, I will do exactly as you say in every respect: either I shall conquer the Pandavas in battle, or the Pandavas shall conquer me." Having said this, he gave him a beautiful and potent herb that draws out arrows, and Duryodhana was then freed from the arrows.'
e3f75db0a93c · publicado 17 jul 2026, 21:38:21 UTC
Disponible enRUENPasa de verso en verso con
Bhishma holds together two things that keep pulling apart in this war: clear-eyed knowledge and personal loyalty. He states plainly that the Pandavas with Krishna cannot be conquered, yet still gives himself to his duty toward the throne — and this only makes the tragedy clearer.