सतलत्रैः सकेयूरैर् बाहुभिश् चन्दनोक्षितैः ॥
हस्तिहस्तोपमैश् छिन्नैर् ऊरुभिश् च तरस्विनाम् ॥
बद्धचूडामणिधरैः शिरोभिश् च सकुण्डलैः ॥
पतितैर् वृषभाक्षाणां बभौ भारत मेदिनी ॥
कवचैः शोणितादिग्धैर् विप्रकीर्णैश् च काञ्चनैः ॥
रराज सुभृशं भूमिः शान्तार्चिभिर् इवानलैः ॥
विप्रविद्धैः कलापैश् च पतितैश् च शरासनैः ॥
विप्रकीर्णैः शरैश् चापि रुक्मपुङ्खैः समन्ततः ॥
रथैश् च बहुभिर् भग्नैः किङ्किणीजालमालिभिः ॥
वाजिभिश् च हतैः कीर्णैः स्रस्तजिह्वैः सशोणितैः ॥
अनुकर्षैः पताकाभिर् उपासङ्गैर् ध्वजैर् अपि ॥
प्रवीराणां महाशङ्खैर् विप्रकीर्णैश् च पाण्डुरैः ॥
स्रस्तहस्तैश् च मातङ्गैः शयानैर् विबभौ मही ॥
नानारूपैर् अलंकारैः प्रमदेवाभ्यलंकृता ॥
दन्तिभिश् चापरैस् तत्र सप्रासैर् गाढवेदनैः ॥
करैः शब्दं विमुञ्चद्भिः शीकरं च मुहुर् मुहुः ॥
विबभौ तद् रणस्थानं धम्यमानैर् इवाचलैः ॥
नानारागैः कम्बलैश् च परिस्तोमैश् च दन्तिनाम् ॥
वैडूर्यमणिदण्डैश् च पतितैर् अङ्कुशैः शुभैः ॥
घण्टाभिश् च गजेन्द्राणां पतिताभिः समन्ततः ॥
विघाटितविचित्राभिः कुथाभी राङ्कवैस् तथा ॥
ग्रैवेयैश् चित्ररूपैश् च रुक्मकक्ष्याभिर् एव च ॥
यन्त्रैश् च बहुधा छिन्नैस् तोमरैश् च सकम्पनैः ॥
अश्वानां रेणुकपिलै रुक्मच्छन्नैर् उरश्छदैः ॥
सादिनां च भुजैश् छिन्नैः पतितैः साङ्गदैस् तथा ॥
प्रासैश् च विमलैस् तीक्ष्णैर् विमलाभिस् तथर्ष्टिभिः ॥
उष्णीषैश् च तथा छिन्नैः प्रविद्धैश् च ततस् ततः ॥
विचित्रैर् अर्धचन्द्रैश् च जातरूपपरिष्कृतैः ॥
अश्वास्तरपरिस्तोमै राङ्कवैर् मृदितैस् तथा ॥
नरेन्द्रचूडामणिभिर् विचित्रैश् च महाधनैः ॥
छत्रैस् तथापविद्धैश् च चामरव्यजनैर् अपि ॥
पद्मेन्दुद्युतिभिश् चैव वदनैश् चारुकुण्डलैः ॥
कॢप्तश्मश्रुभिर् अत्यर्थं वीराणां समलंकृतैः ॥
अपविद्धैर् महाराज सुवर्णोज्ज्वलकुण्डलैः ॥
ग्रहनक्षत्रशबला द्यौर् इवासीद् वसुंधरा ॥
एवम् एते महासेने मृदिते तत्र भारत ॥
परस्परं समासाद्य तव तेषां च संयुगे ॥
तेषु श्रान्तेषु भग्नेषु मृदितेषु च भारत ॥
रात्रिः समभवद् घोरा नापश्याम ततो रणम् ॥
ततो ऽवहारं सैन्यानां प्रचक्रुः कुरुपाण्डवाः ॥
घोरे निशामुखे रौद्रे वर्तमाने सुदारुणे ॥
अवहारं ततः कृत्वा सहिताः कुरुपाण्डवाः ॥
न्यविशन्त यथाकालं गत्वा स्वशिबिरं तदा ॥
satalatraiḥ sakeyūrair bāhubhiś candanokṣitaiḥ ||
hastihastopamaiś chinnair ūrubhiś ca tarasvinām ||
baddhacūḍāmaṇidharaiḥ śirobhiś ca sakuṇḍalaiḥ ||
patitair vṛṣabhākṣāṇāṃ babhau bhārata medinī ||
kavacaiḥ śoṇitādigdhair viprakīrṇaiś ca kāñcanaiḥ ||
rarāja subhṛśaṃ bhūmiḥ śāntārcibhir ivānalaiḥ ||
vipraviddhaiḥ kalāpaiś ca patitaiś ca śarāsanaiḥ ||
viprakīrṇaiḥ śaraiś cāpi rukmapuṅkhaiḥ samantataḥ ||
rathaiś ca bahubhir bhagnaiḥ kiṅkiṇījālamālibhiḥ ||
vājibhiś ca hataiḥ kīrṇaiḥ srastajihvaiḥ saśoṇitaiḥ ||
anukarṣaiḥ patākābhir upāsaṅgair dhvajair api ||
pravīrāṇāṃ mahāśaṅkhair viprakīrṇaiś ca pāṇḍuraiḥ ||
srastahastaiś ca mātaṅgaiḥ śayānair vibabhau mahī ||
nānārūpair alaṃkāraiḥ pramadevābhyalaṃkṛtā ||
dantibhiś cāparais tatra saprāsair gāḍhavedanaiḥ ||
karaiḥ śabdaṃ vimuñcadbhiḥ śīkaraṃ ca muhur muhuḥ ||
vibabhau tad raṇasthānaṃ dhamyamānair ivācalaiḥ ||
nānārāgaiḥ kambalaiś ca paristomaiś ca dantinām ||
vaiḍūryamaṇidaṇḍaiś ca patitair aṅkuśaiḥ śubhaiḥ ||
ghaṇṭābhiś ca gajendrāṇāṃ patitābhiḥ samantataḥ ||
vighāṭitavicitrābhiḥ kuthābhī rāṅkavais tathā ||
graiveyaiś citrarūpaiś ca rukmakakṣyābhir eva ca ||
yantraiś ca bahudhā chinnais tomaraiś ca sakampanaiḥ ||
aśvānāṃ reṇukapilai rukmacchannair uraśchadaiḥ ||
sādināṃ ca bhujaiś chinnaiḥ patitaiḥ sāṅgadais tathā ||
prāsaiś ca vimalais tīkṣṇair vimalābhis tatharṣṭibhiḥ ||
uṣṇīṣaiś ca tathā chinnaiḥ praviddhaiś ca tatas tataḥ ||
vicitrair ardhacandraiś ca jātarūpapariṣkṛtaiḥ ||
aśvāstaraparistomai rāṅkavair mṛditais tathā ||
narendracūḍāmaṇibhir vicitraiś ca mahādhanaiḥ ||
chatrais tathāpaviddhaiś ca cāmaravyajanair api ||
padmendudyutibhiś caiva vadanaiś cārukuṇḍalaiḥ ||
kḷptaśmaśrubhir atyarthaṃ vīrāṇāṃ samalaṃkṛtaiḥ ||
apaviddhair mahārāja suvarṇojjvalakuṇḍalaiḥ ||
grahanakṣatraśabalā dyaur ivāsīd vasuṃdharā ||
evam ete mahāsene mṛdite tatra bhārata ||
parasparaṃ samāsādya tava teṣāṃ ca saṃyuge ||
teṣu śrānteṣu bhagneṣu mṛditeṣu ca bhārata ||
rātriḥ samabhavad ghorā nāpaśyāma tato raṇam ||
tato 'vahāraṃ sainyānāṃ pracakruḥ kurupāṇḍavāḥ ||
ghore niśāmukhe raudre vartamāne sudāruṇe ||
avahāraṃ tataḥ kṛtvā sahitāḥ kurupāṇḍavāḥ ||
nyaviśanta yathākālaṃ gatvā svaśibiraṃ tadā ||
The earth gleamed, O Bharata, with the severed arms of swift warriors anointed with sandal paste, bearing palm-guards and bracelets, resembling elephants' trunks, and with their thighs; with the heads of bull-eyed heroes, fallen, bearing fastened diadems and earrings. The ground shone very brightly with armor smeared with blood and scattered golden ones, like fires with a dying flame. Scattered everywhere lay quivers, fallen bows, and gold-feathered arrows; many broken chariots hung with nets of bells like garlands; slain horses scattered about, with lolling, bloody tongues; chariot rear-parts, banners, quivers, flags, and the great, pale conch-shells of heroes. The earth gleamed with fallen elephants, their trunks hanging, adorned with ornaments of various kinds, like a bedecked woman. That battlefield appeared like mountains under the wind: there other elephants, sorely wounded by javelins, again and again emitted sound through their trunks and sprayed forth mist. It was covered with multicolored elephant-cloths and coverings, with beautiful fallen goads with handles of vaidurya gems, with the bells of elephant-kings fallen on every side, with torn, colorful saddle-cloths and woolen fabrics, with colorful breast-ornaments, golden girths, gear hacked apart, and tomaras with their shafts. There were horses' breastplates reddened with dust and covered in gold; the severed arms of riders, still wearing bracelets, lying fallen; clean, sharp javelins, bright rishtis, turbans hacked apart and scattered here and there; colorful crescent-headed arrows adorned with gold; crumpled coverings of horses and mules; precious royal diadems, cast-off parasols, and yak-tail fans. The faces of heroes, radiant as the lotus and the moon, with beautiful earrings, carefully groomed beards, richly adorned, together with gold-gleaming earrings scattered about, great king, made the earth seem like the sky, speckled with planets and stars. Thus these two great armies, yours and theirs, having met each other in battle, were crushed there, O Bharata. When they were exhausted, broken, and battered, a terrible night fell, and we no longer saw the fighting. Then the Kurus and Pandavas withdrew their armies at the dreadful, fearsome onset of night, in that extremely grim hour. Having made the withdrawal, the Kurus and Pandavas together encamped in due time, having returned to their own camps.
be3d83c34374 · publicado 17 jul 2026, 21:47:11 UTC
Disponible enRUENPasa de verso en verso con
The chapter's close turns the battlefield into a terrible inversion of heavenly beauty: gold, diadems, earrings, and the faces of heroes shine amid blood and corpses. Night stops the fighting not because the suffering is over, but because the field itself can no longer be seen.