भीमसेन उवाच
धिग् अस्तु मे बाहुबलं गाण्डीवं फल्गुनस्य च ॥
यत् ते रक्तौ पुरा भूत्वा पाणी कृतकिणाव् उभौ ॥
सभायां स्म विराटस्य करोमि कदनं महत् ॥
तत्र मां धर्मराजस् तु कटाक्षेण न्यवारयत् ॥
तद् अहं तस्य विज्ञाय स्थित एवास्मि भामिनि ॥
यच् च राष्ट्रात् प्रच्यवनं कुरूणाम् अवधश् च यः ॥
सुयोधनस्य कर्णस्य शकुनेः सौबलस्य च ॥
दुःशासनस्य पापस्य यन् मया न हृतं शिरः ॥
तन् मे दहति कल्याणि हृदि शल्यम् इवार्पितम् ॥
मा धर्मं जहि सुश्रोणि क्रोधं जहि महामते ॥
इमं च समुपालम्भं त्वत्तो राजा युधिष्ठिरः ॥
शृणुयाद् यदि कल्याणि कृत्स्नं जह्यात् स जीवितम् ॥
धनंजयो वा सुश्रोणि यमौ वा तनुमध्यमे ॥
लोकान्तरगतेष्व् एषु नाहं शक्ष्यामि जीवितुम् ॥
सुकन्या नाम शार्याती भार्गवं च्यवनं वने ॥
वल्मीकभूतं शाम्यन्तम् अन्वपद्यत भामिनी ॥
नाडायनी चेन्द्रसेना रूपेण यदि ते श्रुता ॥
पतिम् अन्वचरद् वृद्धं पुरा वर्षसहस्रिणम् ॥
दुहिता जनकस्यापि वैदेही यदि ते श्रुता ॥
पतिम् अन्वचरत् सीता महारण्यनिवासिनम् ॥
रक्षसा निग्रहं प्राप्य रामस्य महिषी प्रिया ॥
क्लिश्यमानापि सुश्रोणी रामम् एवान्वपद्यत ॥
लोपामुद्रा तथा भीरु वयोरूपसमन्विता ॥
अगस्त्यम् अन्वयाद् धित्वा कामान् सर्वान् अमानुषान् ॥
यथैताः कीर्तिता नार्यो रूपवत्यः पतिव्रताः ॥
तथा त्वम् अपि कल्याणि सर्वैः समुदिता गुणैः ॥
मादीर्घं क्षम कालं त्वं मासम् अध्यर्धसंमितम् ॥
पूर्णे त्रयोदशे वर्षे राज्ञो राज्ञी भविष्यसि ॥
bhīmasena uvāca
dhig astu me bāhubalaṃ gāṇḍīvaṃ phalgunasya ca ||
yat te raktau purā bhūtvā pāṇī kṛtakiṇāv ubhau ||
sabhāyāṃ sma virāṭasya karomi kadanaṃ mahat ||
tatra māṃ dharmarājas tu kaṭākṣeṇa nyavārayat ||
tad ahaṃ tasya vijñāya sthita evāsmi bhāmini ||
yac ca rāṣṭrāt pracyavanaṃ kurūṇām avadhaś ca yaḥ ||
suyodhanasya karṇasya śakuneḥ saubalasya ca ||
duḥśāsanasya pāpasya yan mayā na hṛtaṃ śiraḥ ||
tan me dahati kalyāṇi hṛdi śalyam ivārpitam ||
mā dharmaṃ jahi suśroṇi krodhaṃ jahi mahāmate ||
imaṃ ca samupālambhaṃ tvatto rājā yudhiṣṭhiraḥ ||
śṛṇuyād yadi kalyāṇi kṛtsnaṃ jahyāt sa jīvitam ||
dhanaṃjayo vā suśroṇi yamau vā tanumadhyame ||
lokāntaragateṣv eṣu nāhaṃ śakṣyāmi jīvitum ||
sukanyā nāma śāryātī bhārgavaṃ cyavanaṃ vane ||
valmīkabhūtaṃ śāmyantam anvapadyata bhāminī ||
nāḍāyanī cendrasenā rūpeṇa yadi te śrutā ||
patim anvacarad vṛddhaṃ purā varṣasahasriṇam ||
duhitā janakasyāpi vaidehī yadi te śrutā ||
patim anvacarat sītā mahāraṇyanivāsinam ||
rakṣasā nigrahaṃ prāpya rāmasya mahiṣī priyā ||
kliśyamānāpi suśroṇī rāmam evānvapadyata ||
lopāmudrā tathā bhīru vayorūpasamanvitā ||
agastyam anvayād dhitvā kāmān sarvān amānuṣān ||
yathaitāḥ kīrtitā nāryo rūpavatyaḥ pativratāḥ ||
tathā tvam api kalyāṇi sarvaiḥ samuditā guṇaiḥ ||
mādīrghaṃ kṣama kālaṃ tvaṃ māsam adhyardhasaṃmitam ||
pūrṇe trayodaśe varṣe rājño rājñī bhaviṣyasi ||
Bhimasena said: ‘Shame on the strength of my arms and on Phalguna’s Gandiva, if your hands, once red, are now both calloused. In Virata’s assembly I wished to wreak great slaughter, but the King of Dharma held me back with a single glance. Understanding this, I remained standing, O radiant one. That we were driven from the kingdom of the Kurus, and that Suyodhana, Karna, Shakuni son of Subala, and the wicked Duhshasana were not slain — that I did not tear off the head of that sinful Duhshasana — all this burns me, O blessed one, like a thorn lodged in my heart. Do not abandon dharma, O fair-hipped one; abandon your anger, O great-minded one. If King Yudhishthira should hear this reproach of yours, O blessed one, he would give up his life entirely. Or Dhananjaya, O fair-hipped one, or the twins, O slender-waisted one — if they should depart to another world, I could not go on living. Sukanya, daughter of Sharyata, followed Bhargava Chyavana into the forest when he had become like an anthill, absorbed in tranquility, O radiant one. If you have heard of Nadayani Indrasena, renowned for her beauty, she in ancient times followed an aged husband who had lived a thousand years. And the daughter of Janaka, Vaidehi Sita, if you have heard of her, followed her husband who dwelt in the great forest. Rama’s beloved queen, though seized and tormented by the rakshasa, O fair-hipped one, remained devoted only to Rama. So too Lopamudra, O timid one, endowed with youth and beauty, gave up every superhuman pleasure and followed Agastya. As these women, famed for their beauty and devotion to their husbands, were — so are you too, O blessed one, endowed with every virtue. Endure a little longer — a month and a half. When the thirteenth year is complete, you shall become the queen of a king.’
66b574e94161 · प्रकाशित 16 जुल॰ 2026, 6:11:29 pm UTC
उपलब्ध भाषाएँRUENश्लोक बदलें इन कुंजियों से
Bhima does not belittle Draupadi’s pain — he himself burns with it. But he holds her back from a step that would undo the appointed term, reminding her that patience here is not surrender, but the nearest path back to the kingdom.