वैशंपायन उवाच
ते दृष्ट्वा निहतान् सूतान् राज्ञे गत्वा न्यवेदयन् ॥
गन्धर्वैर् निहता राजन् सूतपुत्राः परःशताः ॥
यथा वज्रेण वै दीर्णं पर्वतस्य महच् छिरः ॥
विनिकीर्णं प्रदृश्येत तथा सूता महीतले ॥
सैरन्ध्री च विमुक्तासौ पुनर् आयाति ते गृहम् ॥
सर्वं संशयितं राजन् नगरं ते भविष्यति ॥
तथारूपा हि सैरन्ध्री गन्धर्वाश् च महाबलाः ॥
पुंसाम् इष्टश् च विषयो मैथुनाय न संशयः ॥
यथा सैरन्ध्रिवेषेण न ते राजन्न् इदं पुरम् ॥
विनाशम् एति वै क्षिप्रं तथा नीतिर् विधीयताम् ॥
तेषां तद् वचनं श्रुत्वा विराटो वाहिनीपतिः ॥
अब्रवीत् क्रियताम् एषां सूतानां परमक्रिया ॥
एकस्मिन्न् एव ते सर्वे सुसमिद्धे हुताशने ॥
दह्यन्तां कीचकाः शीघ्रं रत्नैर् गन्धैश् च सर्वशः ॥
सुदेष्णां चाब्रवीद् राजा महिषीं जातसाध्वसः ॥
सैरन्ध्रीम् आगतां ब्रूया ममैव वचनाद् इदम् ॥
गच्छ सैरन्ध्रि भद्रं ते यथाकामं चराबले ॥
बिभेति राजा सुश्रोणि गन्धर्वेभ्यः पराभवात् ॥
न हि ताम् उत्सहे वक्तुं स्वयं गन्धर्वरक्षिताम् ॥
स्त्रियस् त्व् अदोषास् तां वक्तुम् अतस् त्वां प्रब्रवीम्य् अहम् ॥
vaiśaṃpāyana uvāca
te dṛṣṭvā nihatān sūtān rājñe gatvā nyavedayan ||
gandharvair nihatā rājan sūtaputrāḥ paraḥśatāḥ ||
yathā vajreṇa vai dīrṇaṃ parvatasya mahac chiraḥ ||
vinikīrṇaṃ pradṛśyeta tathā sūtā mahītale ||
sairandhrī ca vimuktāsau punar āyāti te gṛham ||
sarvaṃ saṃśayitaṃ rājan nagaraṃ te bhaviṣyati ||
tathārūpā hi sairandhrī gandharvāś ca mahābalāḥ ||
puṃsām iṣṭaś ca viṣayo maithunāya na saṃśayaḥ ||
yathā sairandhriveṣeṇa na te rājann idaṃ puram ||
vināśam eti vai kṣipraṃ tathā nītir vidhīyatām ||
teṣāṃ tad vacanaṃ śrutvā virāṭo vāhinīpatiḥ ||
abravīt kriyatām eṣāṃ sūtānāṃ paramakriyā ||
ekasminn eva te sarve susamiddhe hutāśane ||
dahyantāṃ kīcakāḥ śīghraṃ ratnair gandhaiś ca sarvaśaḥ ||
sudeṣṇāṃ cābravīd rājā mahiṣīṃ jātasādhvasaḥ ||
sairandhrīm āgatāṃ brūyā mamaiva vacanād idam ||
gaccha sairandhri bhadraṃ te yathākāmaṃ carābale ||
bibheti rājā suśroṇi gandharvebhyaḥ parābhavāt ||
na hi tām utsahe vaktuṃ svayaṃ gandharvarakṣitām ||
striyas tv adoṣās tāṃ vaktum atas tvāṃ prabravīmy aham ||
Vaishampayana said: “Having seen the slain sutas, the people went to the king and reported: ‘O king, more than a hundred sons of sutas have been slain by the gandharvas. As the great summit of a mountain, split by the thunderbolt, appears shattered, so the sutas lie upon the ground. Sairandhri, however, has been freed and is coming back to your house. Your whole city, O king, will fall under suspicion. For Sairandhri is such in form, and the gandharvas are mighty; she is, without doubt, desired by men for union. Therefore, O king, arrange matters so that this city may not swiftly perish because of Sairandhri.’ Hearing their words, the army commander Virata said: ‘Let the last rites be performed for these sutas. Let all the Kichakas be quickly burned upon a single well-kindled fire, together with all their jewels and fragrances.’ And the king, seized by fear, said to his queen Sudeshna: ‘When Sairandhri comes, tell her in my own words: “Go, Sairandhri, blessings upon you, wherever you wish. The king, O fair-hipped one, fears defeat at the hands of the gandharvas.” I myself dare not say this to a woman protected by gandharvas; women are blameless in saying it to her, so I tell it to you instead.’”
cda3b6686c78 · प्रकाशित 16 जुल॰ 2026, 6:17:34 pm UTC
उपलब्ध भाषाएँRUENश्लोक बदलें इन कुंजियों से
Virata weighs not Draupadi's guilt but the danger to his city. Fear of the gandharvas proves stronger than a king's justice.