वैशंपायन उवाच
ततः शक्तिं प्रज्वलितां प्रतिगृह्य विशां पते ॥
शस्त्रं गृहीत्वा निशितं सर्वगात्राण्य् अकृन्तत ॥
ततो देवा मानवा दानवाश् च; निकृन्तन्तं कर्णम् आत्मानम् एवम् ॥
दृष्ट्वा सर्वे सिद्धसंघाश् च नेदुर्; न ह्य् अस्यासीद् दुःखजो वै विकारः ॥
ततो दिव्या दुन्दुभयः प्रणेदुः; पपातोच्चैः पुष्पवर्षं च दिव्यम् ॥
दृष्ट्वा कर्णं शस्त्रसंकृत्तगात्रं; मुहुश् चापि स्मयमानं नृवीरम् ॥
ततश् छित्त्वा कवचं दिव्यम् अङ्गात्; तथैवार्द्रं प्रददौ वासवाय ॥
तथोत्कृत्य प्रददौ कुण्डले ते; वैकर्तनः कर्मणा तेन कर्णः ॥
ततः शक्रः प्रहसन् वञ्चयित्वा; कर्णं लोके यशसा योजयित्वा ॥
कृतं कार्यं पाण्डवानां हि मेने; ततः पश्चाद् दिवम् एवोत्पपात ॥
श्रुत्वा कर्णं मुषितं धार्तराष्ट्रा; दीनाः सर्वे भग्नदर्पा इवासन् ॥
तां चावस्थां गमितं सूतपुत्रं; श्रुत्वा पार्था जहृषुः काननस्थाः ॥
जनमेजय उवाच
क्वस्था वीराः पाण्डवास् ते बभूवुः; कुतश् चैतच् छ्रुतवन्तः प्रियं ते ॥
किं वाकार्षुर् द्वादशे ऽब्दे व्यतीते; तन् मे सर्वं भगवान् व्याकरोतु ॥
वैशंपायन उवाच
लब्ध्वा कृष्णां सैन्धवं द्रावयित्वा; विप्रैः सार्धं काम्यकाद् आश्रमात् ते ॥
मार्कण्डेयाच् छ्रुतवन्तः पुराणं; देवर्षीणां चरितं विस्तरेण ॥
प्रत्याजग्मुः सरथाः सानुयात्राः; सर्वैः सार्धं सूदपौरोगवैश् च ॥
ततः पुण्यं द्वैतवनं नृवीरा; निस्तीर्योग्रं वनवासं समग्रम् ॥
vaiśaṃpāyana uvāca
tataḥ śaktiṃ prajvalitāṃ pratigṛhya viśāṃ pate ||
śastraṃ gṛhītvā niśitaṃ sarvagātrāṇy akṛntata ||
tato devā mānavā dānavāś ca; nikṛntantaṃ karṇam ātmānam evam ||
dṛṣṭvā sarve siddhasaṃghāś ca nedur; na hy asyāsīd duḥkhajo vai vikāraḥ ||
tato divyā dundubhayaḥ praṇeduḥ; papātoccaiḥ puṣpavarṣaṃ ca divyam ||
dṛṣṭvā karṇaṃ śastrasaṃkṛttagātraṃ; muhuś cāpi smayamānaṃ nṛvīram ||
tataś chittvā kavacaṃ divyam aṅgāt; tathaivārdraṃ pradadau vāsavāya ||
tathotkṛtya pradadau kuṇḍale te; vaikartanaḥ karmaṇā tena karṇaḥ ||
tataḥ śakraḥ prahasan vañcayitvā; karṇaṃ loke yaśasā yojayitvā ||
kṛtaṃ kāryaṃ pāṇḍavānāṃ hi mene; tataḥ paścād divam evotpapāta ||
śrutvā karṇaṃ muṣitaṃ dhārtarāṣṭrā; dīnāḥ sarve bhagnadarpā ivāsan ||
tāṃ cāvasthāṃ gamitaṃ sūtaputraṃ; śrutvā pārthā jahṛṣuḥ kānanasthāḥ ||
janamejaya uvāca
kvasthā vīrāḥ pāṇḍavās te babhūvuḥ; kutaś caitac chrutavantaḥ priyaṃ te ||
kiṃ vākārṣur dvādaśe 'bde vyatīte; tan me sarvaṃ bhagavān vyākarotu ||
vaiśaṃpāyana uvāca
labdhvā kṛṣṇāṃ saindhavaṃ drāvayitvā; vipraiḥ sārdhaṃ kāmyakād āśramāt te ||
mārkaṇḍeyāc chrutavantaḥ purāṇaṃ; devarṣīṇāṃ caritaṃ vistareṇa ||
pratyājagmuḥ sarathāḥ sānuyātrāḥ; sarvaiḥ sārdhaṃ sūdapaurogavaiś ca ||
tataḥ puṇyaṃ dvaitavanaṃ nṛvīrā; nistīryograṃ vanavāsaṃ samagram ||
Karna accepted the blazing shakti and began to cut all his own limbs with a sharp weapon. Gods, men, danavas, and hosts of siddhas cried out, seeing Karna cut himself, yet there was no suffering in him. Divine drums sounded, a rain of flowers fell: carved by the weapon, Karna smiled again and again. He cut the divine armor from his body and gave it, still moist, to Vasava; likewise he cut out and gave the earrings. By this deed he became Vaikartana-Karna. Shakra, smiling, deceived Karna, yet joined him to glory; deeming the task of the Pandavas accomplished, he flew up to heaven. The Dhritarashtras, hearing that Karna had been stripped of his protection, became downcast, as though their pride were broken; the Parthas, however, rejoiced in the forest. Janamejaya asked: "Where were these Pandava heroes? Whence did they hear this welcome news? What did they do after the twelfth year had passed?" Vaishampayana answered: "Having regained Krishna and driven off Saindhava, they, together with the brahmins, heard from Markandeya, at the Kamyaka hermitage, the ancient deeds of the gods and seers in full detail. Then, with their chariots and retinue, together with their cooks and kitchen attendants, the heroes returned to the sacred Dvaitavana, having endured the whole harsh term of forest life."
a5c0be75bcd7 · 发布于 2026年7月16日 17:37:35 UTC
可用语言RUEN用方向键翻颂
Karna gains glory and loses his protection. His smile amid pain is majestic, yet the outcome serves the cause of the Pandavas: fate is already preparing the war's resolution.