इति सा तं समाभाष्य प्रविवेशाश्रमं पुनः ॥
ताम् अनुद्रुत्य सुश्रोणीं रावणः प्रत्यषेधयत् ॥
भर्त्सयित्वा तु रूक्षेण स्वरेण गतचेतनाम् ॥
मूर्धजेषु निजग्राह खम् उपाचक्रमे ततः ॥
तां ददर्श तदा गृध्रो जटायुर् गिरिगोचरः ॥
रुदतीं राम रामेति ह्रियमाणां तपस्विनीम् ॥
iti sā taṃ samābhāṣya praviveśāśramaṃ punaḥ ||
tām anudrutya suśroṇīṃ rāvaṇaḥ pratyaṣedhayat ||
bhartsayitvā tu rūkṣeṇa svareṇa gatacetanām ||
mūrdhajeṣu nijagrāha kham upācakrame tataḥ ||
tāṃ dadarśa tadā gṛdhro jaṭāyur girigocaraḥ ||
rudatīṃ rāma rāmeti hriyamāṇāṃ tapasvinīm ||
Having said this to Ravana, Sita went back into the ashram. Ravana rushed after her, stopped her, terrified her into insensibility with his harsh voice, seized her by the hair, and rose into the sky. The mountain vulture Jatayu saw the ascetic woman being carried off, weeping and calling: 'Rama! Rama!'
d134726606c8 · publicado 16 jul 2026, 17:30:22 UTC
Disponible enRUENPasa de verso en verso con
Even when violence prevails outwardly, Sita's voice remains turned toward Rama. That very remembrance already becomes the beginning of liberation.