जनमेजय उवाच
शत्रुभिर् जितबद्धस्य पाण्डवैश् च महात्मभिः ॥
मोक्षितस्य युधा पश्चान् मानस्थस्य दुरात्मनः ॥
कत्थनस्यावलिप्तस्य गर्वितस्य च नित्यशः ॥
सदा च पौरुषौदार्यैः पाण्डवान् अवमन्यतः ॥
दुर्योधनस्य पापस्य नित्याहंकारवादिनः ॥
प्रवेशो हास्तिनपुरे दुष्करः प्रतिभाति मे ॥
तस्य लज्जान्वितस्यैव शोकव्याकुलचेतसः ॥
प्रवेशं विस्तरेण त्वं वैशंपायन कीर्तय ॥
janamejaya uvāca
śatrubhir jitabaddhasya pāṇḍavaiś ca mahātmabhiḥ ||
mokṣitasya yudhā paścān mānasthasya durātmanaḥ ||
katthanasyāvaliptasya garvitasya ca nityaśaḥ ||
sadā ca pauruṣaudāryaiḥ pāṇḍavān avamanyataḥ ||
duryodhanasya pāpasya nityāhaṃkāravādinaḥ ||
praveśo hāstinapure duṣkaraḥ pratibhāti me ||
tasya lajjānvitasyaiva śokavyākulacetasaḥ ||
praveśaṃ vistareṇa tvaṃ vaiśaṃpāyana kīrtaya ||
Janamejaya said: "Duryodhana -- wicked, proud, boastful, always haughty, forever speaking of his own superiority and generosity, and full of contempt for the Pandavas -- was defeated by his enemies, bound, and then freed in battle by the great Pandavas. It seems to me that it must have been hard for such a man to enter Hastinapura. Vaishampayana, tell me in full how he entered there, full of shame, his mind bewildered by grief."
cd428027afbd · प्रकाशित 16 जुल॰ 2026, 5:27:10 pm UTC
उपलब्ध भाषाएँRUENश्लोक बदलें इन कुंजियों से
Janamejaya's question points precisely to Duryodhana's deepest wound: not the defeat itself, but living on afterward, rescued by the very men he hated.