जनमेजय उवाच
एवं हृतायां कृष्णायां प्राप्य क्लेशम् अनुत्तमम् ॥
अत ऊर्ध्वं नरव्याघ्राः किम् अकुर्वत पाण्डवाः ॥
वैशंपायन उवाच
एवं कृष्णां मोक्षयित्वा विनिर्जित्य जयद्रथम् ॥
आसां चक्रे मुनिगणैर् धर्मराजो युधिष्ठिरः ॥
तेषां मध्ये महर्षीणां शृण्वताम् अनुशोचताम् ॥
मार्कण्डेयम् इदं वाक्यम् अब्रवीत् पाण्डुनन्दनः ॥
मन्ये कालश् च बलवान् दैवं च विधिनिर्मितम् ॥
भवितव्यं च भूतानां यस्य नास्ति व्यतिक्रमः ॥
कथं हि पत्नीम् अस्माकं धर्मज्ञां धर्मचारिणीम् ॥
संस्पृशेद् ईदृशो भावः शुचिं स्तैन्यम् इवानृतम् ॥
न हि पापं कृतं किं चित् कर्म वा निन्दितं क्व चित् ॥
द्रौपद्या ब्राह्मणेष्व् एव धर्मः सुचरितो महान् ॥
तां जहार बलाद् राजा मूढबुद्धिर् जयद्रथः ॥
तस्याः संहरणात् प्राप्तः शिरसः केशवापनम् ॥
पराजयं च संग्रामे ससहायः समाप्तवान् ॥
प्रत्याहृता तथास्माभिर् हत्वा तत् सैन्धवं बलम् ॥
तद् दारहरणं प्राप्तम् अस्माभिर् अवितर्कितम् ॥
दुःखश् चायं वने वासो मृगयायां च जीविका ॥
हिंसा च मृगजातीनां वनौकोभिर् वनौकसाम् ॥
ज्ञातिभिर् विप्रवासश् च मिथ्या व्यवसितैर् अयम् ॥
अस्ति नूनं मया कश् चिद् अल्पभाग्यतरो नरः ॥
भवता दृष्टपूर्वो वा श्रुतपूर्वो ऽपि वा भवेत् ॥
janamejaya uvāca
evaṃ hṛtāyāṃ kṛṣṇāyāṃ prāpya kleśam anuttamam ||
ata ūrdhvaṃ naravyāghrāḥ kim akurvata pāṇḍavāḥ ||
vaiśaṃpāyana uvāca
evaṃ kṛṣṇāṃ mokṣayitvā vinirjitya jayadratham ||
āsāṃ cakre munigaṇair dharmarājo yudhiṣṭhiraḥ ||
teṣāṃ madhye maharṣīṇāṃ śṛṇvatām anuśocatām ||
mārkaṇḍeyam idaṃ vākyam abravīt pāṇḍunandanaḥ ||
manye kālaś ca balavān daivaṃ ca vidhinirmitam ||
bhavitavyaṃ ca bhūtānāṃ yasya nāsti vyatikramaḥ ||
kathaṃ hi patnīm asmākaṃ dharmajñāṃ dharmacāriṇīm ||
saṃspṛśed īdṛśo bhāvaḥ śuciṃ stainyam ivānṛtam ||
na hi pāpaṃ kṛtaṃ kiṃ cit karma vā ninditaṃ kva cit ||
draupadyā brāhmaṇeṣv eva dharmaḥ sucarito mahān ||
tāṃ jahāra balād rājā mūḍhabuddhir jayadrathaḥ ||
tasyāḥ saṃharaṇāt prāptaḥ śirasaḥ keśavāpanam ||
parājayaṃ ca saṃgrāme sasahāyaḥ samāptavān ||
pratyāhṛtā tathāsmābhir hatvā tat saindhavaṃ balam ||
tad dāraharaṇaṃ prāptam asmābhir avitarkitam ||
duḥkhaś cāyaṃ vane vāso mṛgayāyāṃ ca jīvikā ||
hiṃsā ca mṛgajātīnāṃ vanaukobhir vanaukasām ||
jñātibhir vipravāsaś ca mithyā vyavasitair ayam ||
asti nūnaṃ mayā kaś cid alpabhāgyataro naraḥ ||
bhavatā dṛṣṭapūrvo vā śrutapūrvo 'pi vā bhavet ||
Janamejaya said: "When Krishna had been so abducted and the Pandavas had reached unsurpassed suffering, what did these tigers among men do next?" Vaishampayana said: "Having freed Krishna and defeated Jayadratha, Dharmaraja Yudhishthira sat down together with a gathering of sages. Among these great rishis, who listened and grieved, the son of Pandu said to Markandeya: 'I think that time is powerful, and fate, fashioned by ordinance, is powerful, and that which is destined for beings admits no transgression. How, indeed, could such a state of affairs have touched our wife, who knows dharma and follows dharma, pure as truth amid falsehood? Draupadi committed no sin whatsoever and no blameworthy deed anywhere; her dharma toward brahmanas was great and well observed. Yet King Jayadratha, foolish in mind, carried her off by force. For her abduction he received the shaving of his head and completed his defeat in battle along with his companions. We brought her back, having slain that army of Saindhava; but this abduction of my wife befell us unforeseen. And this wretched life in the forest, and hunting as our livelihood, and violence against the kinds of beasts by us forest-dwellers, and this exile from kinsmen brought about by a false decision. Surely there must be some man less fortunate than I, whom you may perhaps have seen before or heard of before?'"
545fbfdd59fb · प्रकाशित 16 जुल॰ 2026, 5:27:38 pm UTC
उपलब्ध भाषाएँRUENश्लोक बदलें इन कुंजियों से
Yudhishthira does not complain only for himself: his pain encompasses Draupadi, his brothers, the beasts, and the rupture of kinship. This is how a person of dharma feels misfortune as something wider than personal loss.