विराट उवाच
यद् अस्ति किं चिन् मम वाजिवाहनं; तद् अस्तु सर्वं त्वदधीनम् अद्य वै ॥
ये चापि के चिन् मम वाजियोजकास्; त्वदाश्रयाः सारथयश् च सन्तु मे ॥
इदं तवेष्टं यदि वै सुरोपम; ब्रवीहि यत् ते प्रसमीक्षितं वसु ॥
न ते ऽनुरूपं हयकर्म विद्यते; प्रभासि राजेव हि संमतो मम ॥
युधिष्ठिरस्येव हि दर्शनेन मे; समं तवेदं प्रियदर्श दर्शनम् ॥
कथं तु भृत्यैः स विनाकृतो वने; वसत्य् अनिन्द्यो रमते च पाण्डवः ॥
वैशंपायन उवाच
तथा स गन्धर्ववरोपमो युवा; विराटराज्ञा मुदितेन पूजितः ॥
न चैनम् अन्ये ऽपि विदुः कथं चन; प्रियाभिरामं विचरन्तम् अन्तरा ॥
एवं हि मत्स्ये न्यवसन्त पाण्डवा; यथाप्रतिज्ञाभिर् अमोघदर्शनाः ॥
अज्ञातचर्यां व्यचरन् समाहिताः; समुद्रनेमीपतयो ऽतिदुःखिताः ॥
virāṭa uvāca
yad asti kiṃ cin mama vājivāhanaṃ; tad astu sarvaṃ tvadadhīnam adya vai ||
ye cāpi ke cin mama vājiyojakās; tvadāśrayāḥ sārathayaś ca santu me ||
idaṃ taveṣṭaṃ yadi vai suropama; bravīhi yat te prasamīkṣitaṃ vasu ||
na te 'nurūpaṃ hayakarma vidyate; prabhāsi rājeva hi saṃmato mama ||
yudhiṣṭhirasyeva hi darśanena me; samaṃ tavedaṃ priyadarśa darśanam ||
kathaṃ tu bhṛtyaiḥ sa vinākṛto vane; vasaty anindyo ramate ca pāṇḍavaḥ ||
vaiśaṃpāyana uvāca
tathā sa gandharvavaropamo yuvā; virāṭarājñā muditena pūjitaḥ ||
na cainam anye 'pi viduḥ kathaṃ cana; priyābhirāmaṃ vicarantam antarā ||
evaṃ hi matsye nyavasanta pāṇḍavā; yathāpratijñābhir amoghadarśanāḥ ||
ajñātacaryāṃ vyacaran samāhitāḥ; samudranemīpatayo 'tiduḥkhitāḥ ||
Virata said: 'Whatever horses and carriages I possess, from this day let them all be under your authority. Let all my grooms and charioteers depend on you. If this pleases your heart, O one like a god, tell me what wealth you deem fitting. The work of horses does not suit you: in my eyes you shine like a king. Your bearing is as pleasing to me as the sight of Yudhishthira, so fair. But how does that blameless Pandava, deprived of servants, live and find joy in the forest?' Vaishampayana said: 'Thus this young man, like the finest of gandharvas, was joyfully honored by King Virata. No one else recognized him at all, as he moved about there, pleasing and delightful. Thus the Pandavas dwelt among the Matsyas in keeping with their vow: lords of the earth to the very ocean, they led a hidden life, composed and yet deeply suffering.'
86711b435e71 · प्रकाशित 16 जुल॰ 2026, 6:11:28 pm UTC
उपलब्ध भाषाएँRUENश्लोक बदलें इन कुंजियों से
Even Virata, without knowing the truth, senses the shadow of Yudhishthira in Nakula. The year in hiding rests on a paradox: the heroes go unrecognized, yet their quality keeps shining through.