संजय उवाच
ततो दुर्योधनो राजा मोहात् प्रत्यागतस् तदा ॥
शरवर्षैः पुनर् भीमं प्रत्यवारयद् अच्युतम् ॥
एकीभूताः पुनश् चैव तव पुत्रा महारथाः ॥
समेत्य समरे भीमं योधयाम् आसुर् उद्यताः ॥
भीमसेनो ऽपि समरे संप्राप्य स्वरथं पुनः ॥
समारुह्य महाबाहुर् ययौ येन तवात्मजः ॥
प्रगृह्य च महावेगं परासुकरणं दृढम् ॥
चित्रं शरासनं संख्ये शरैर् विव्याध ते सुतान् ॥
ततो दुर्योधनो राजा भीमसेनं महाबलम् ॥
नाराचेन सुतीक्ष्णेन भृशं मर्मण्य् अताडयत् ॥
सो ऽतिविद्धो महेष्वासस् तव पुत्रेण धन्विना ॥
क्रोधसंरक्तनयनो वेगेनोत्क्षिप्य कार्मुकम् ॥
दुर्योधनं त्रिभिर् बाणैर् बाह्वोर् उरसि चार्पयत् ॥
स तथाभिहतो राजा नाचलद् गिरिराड् इव ॥
तौ दृष्ट्वा समरे क्रुद्धौ विनिघ्नन्तौ परस्परम् ॥
दुर्योधनानुजाः सर्वे शूराः संत्यक्तजीविताः ॥
संस्मृत्य मन्त्रितं पूर्वं निग्रहे भीमकर्मणः ॥
निश्चयं मनसा कृत्वा निग्रहीतुं प्रचक्रमुः ॥
तान् आपतत एवाजौ भीमसेनो महाबलः ॥
प्रत्युद्ययौ महाराज गजः प्रतिगजान् इव ॥
भृशं क्रुद्धश् च तेजस्वी नाराचेन समर्पयत् ॥
चित्रसेनं महाराज तव पुत्रं महायशाः ॥
तथेतरांस् तव सुतांस् ताडयाम् आस भारत ॥
शरैर् बहुविधैः संख्ये रुक्मपुङ्खैः सुवेगितैः ॥
ततः संस्थाप्य समरे स्वान्य् अनीकानि सर्वशः ॥
अभिमन्युप्रभृतयस् ते द्वादश महारथाः ॥
प्रेषिता धर्मराजेन भीमसेनपदानुगाः ॥
प्रत्युद्ययुर् महाराज तव पुत्रान् महाबलान् ॥
दृष्ट्वा रथस्थांस् ताञ् शूरान् सूर्याग्निसमतेजसः ॥
सर्वान् एव महेष्वासान् भ्राजमानाञ् श्रिया वृतान् ॥
महाहवे दीप्यमानान् सुवर्णकवचोज्ज्वलान् ॥
तत्यजुः समरे भीमं तव पुत्रा महाबलाः ॥
तान् नामृष्यत कौन्तेयो जीवमाना गता इति ॥
अन्वीय च पुनः सर्वांस् तव पुत्रान् अपीडयत् ॥
saṃjaya uvāca
tato duryodhano rājā mohāt pratyāgatas tadā ||
śaravarṣaiḥ punar bhīmaṃ pratyavārayad acyutam ||
ekībhūtāḥ punaś caiva tava putrā mahārathāḥ ||
sametya samare bhīmaṃ yodhayām āsur udyatāḥ ||
bhīmaseno 'pi samare saṃprāpya svarathaṃ punaḥ ||
samāruhya mahābāhur yayau yena tavātmajaḥ ||
pragṛhya ca mahāvegaṃ parāsukaraṇaṃ dṛḍham ||
citraṃ śarāsanaṃ saṃkhye śarair vivyādha te sutān ||
tato duryodhano rājā bhīmasenaṃ mahābalam ||
nārācena sutīkṣṇena bhṛśaṃ marmaṇy atāḍayat ||
so 'tividdho maheṣvāsas tava putreṇa dhanvinā ||
krodhasaṃraktanayano vegenotkṣipya kārmukam ||
duryodhanaṃ tribhir bāṇair bāhvor urasi cārpayat ||
sa tathābhihato rājā nācalad girirāḍ iva ||
tau dṛṣṭvā samare kruddhau vinighnantau parasparam ||
duryodhanānujāḥ sarve śūrāḥ saṃtyaktajīvitāḥ ||
saṃsmṛtya mantritaṃ pūrvaṃ nigrahe bhīmakarmaṇaḥ ||
niścayaṃ manasā kṛtvā nigrahītuṃ pracakramuḥ ||
tān āpatata evājau bhīmaseno mahābalaḥ ||
pratyudyayau mahārāja gajaḥ pratigajān iva ||
bhṛśaṃ kruddhaś ca tejasvī nārācena samarpayat ||
citrasenaṃ mahārāja tava putraṃ mahāyaśāḥ ||
tathetarāṃs tava sutāṃs tāḍayām āsa bhārata ||
śarair bahuvidhaiḥ saṃkhye rukmapuṅkhaiḥ suvegitaiḥ ||
tataḥ saṃsthāpya samare svāny anīkāni sarvaśaḥ ||
abhimanyuprabhṛtayas te dvādaśa mahārathāḥ ||
preṣitā dharmarājena bhīmasenapadānugāḥ ||
pratyudyayur mahārāja tava putrān mahābalān ||
dṛṣṭvā rathasthāṃs tāñ śūrān sūryāgnisamatejasaḥ ||
sarvān eva maheṣvāsān bhrājamānāñ śriyā vṛtān ||
mahāhave dīpyamānān suvarṇakavacojjvalān ||
tatyajuḥ samare bhīmaṃ tava putrā mahābalāḥ ||
tān nāmṛṣyata kaunteyo jīvamānā gatā iti ||
anvīya ca punaḥ sarvāṃs tava putrān apīḍayat ||
Sanjaya said: "Then King Duryodhana, having recovered from his confusion, again began to check the unyielding Bhima with showers of arrows. Your sons, the great chariot-warriors, once more joined together and, gathering in battle, rose up to fight Bhima. Bhimasena too, in the fight, again reached his own chariot, mounted it, and, mighty-armed, moved toward where your son was. Taking up a firm, wondrous, and swift bow that took life, he began piercing your sons with arrows in the battle. Then King Duryodhana struck mighty Bhimasena hard at a vital spot with a very sharp iron arrow. This great archer, heavily wounded by your archer son, with eyes reddened by anger, swiftly raised his bow and struck Duryodhana with three arrows in the arms and chest. Struck thus, the king did not waver, like the king of mountains. Seeing in battle how these two enraged warriors were striking one another, all the heroic younger brothers of Duryodhana, having scorned their lives, remembered the earlier plan to seize Bhima, firmly resolved, and set about to capture him. As they advanced in battle, mighty Bhimasena, great king, went out to meet them like an elephant against elephants. Greatly enraged and radiant, the far-famed Bhima struck your son Chitrasena with an iron arrow, and then, O Bharata, began to strike your other sons in battle as well with manifold, gold-feathered, swift arrows. After this, the twelve great chariot-warriors led by Abhimanyu, sent by the King of Dharma and following in Bhimasena's steps, arrayed their troops and advanced against your mighty sons. Seeing these heroes in their chariots, shining like sun and fire, all great archers, radiant with splendor and blazing in the great battle with golden armor, your mighty sons abandoned Bhima. But the son of Kunti could not bear that they had escaped alive; pursuing all of them again, he began to harass your sons."
bba7248a2630 · प्रकाशित 17 जुल॰ 2026, 9:38:21 pm UTC
उपलब्ध भाषाएँRUENश्लोक बदलें इन कुंजियों से
Bhima does not merely survive the attempt to surround him — he returns to his chariot and again seizes the initiative. Duryodhana stands firm, but firmness without rightness only continues the chain of violence begun by the earlier decision to seize Bhima.