摩诃婆罗多
Saugandhika-padma-bhīma-gamana-hanumad-darśana-parva (Bhīma Goes for the Lotuses)3.146.15-37
3282 / 15823
摩诃婆罗多 · 3.146.15-37
天城文

रुक्मपृष्ठं धनुर् गृह्य शरांश् चाशीविषोपमान् ॥
मृगराड् इव संक्रुद्धः प्रभिन्न इव कुञ्जरः ॥
द्रौपद्याः प्रियम् अन्विच्छन् स्वबाहुबलम् आश्रितः ॥
व्यपेतभयसंमोहः शैलम् अभ्यपतद् बली ॥
स तं द्रुमलतागुल्मच्छन्नं नीलशिलातलम् ॥
गिरिं चचारारिहरः किंनराचरितं शुभम् ॥
नानावर्णधरैश् चित्रं धातुद्रुममृगाण्डजैः ॥
सर्वभूषणसंपूर्णं भूमेर् भुजम् इवोच्छ्रितम् ॥
सर्वर्तुरमणीयेषु गन्धमादनसानुषु ॥
सक्तचक्षुर् अभिप्रायं हृदयेनानुचिन्तयन् ॥
पुंस्कोकिलनिनादेषु षट्पदाभिरुतेषु च ॥
बद्धश्रोत्रमनश्चक्षुर् जगामामितविक्रमः ॥
जिघ्रमाणो महातेजाः सर्वर्तुकुसुमोद्भवम् ॥
गन्धम् उद्दामम् उद्दामो वने मत्त इव द्विपः ॥
ह्रियमाणश्रमः पित्रा संप्रहृष्टतनूरुहः ॥
पितुः संस्पर्शशीतेन गन्धमादनवायुना ॥
स यक्षगन्धर्वसुरब्रह्मर्षिगणसेवितम् ॥
विलोडयाम् आस तदा पुष्पहेतोर् अरिंदमः ॥
विषमच्छेदरचितैर् अनुलिप्तम् इवाङ्गुलैः ॥
विमलैर् धातुविच्छेदैः काञ्चनाञ्जनराजतैः ॥
सपक्षम् इव नृत्यन्तं पार्श्वलग्नैः पयोधरैः ॥
मुक्ताहारैर् इव चितं च्युतैः प्रस्रवणोदकैः ॥
अभिरामनदीकुञ्जनिर्झरोदरकन्दरम् ॥
अप्सरोनूपुररवैः प्रनृत्तबहुबर्हिणम् ॥
दिग्वारणविषाणाग्रैर् घृष्टोपलशिलातलम् ॥
स्रस्तांशुकम् इवाक्षोभ्यैर् निम्नगानिःसृतैर् जलैः ॥
सशष्पकवलैः स्वस्थैर् अदूरपरिवर्तिभिः ॥
भयस्याज्ञैश् च हरिणैः कौतूहलनिरीक्षितः ॥
चालयन्न् ऊरुवेगेन लताजालान्य् अनेकशः ॥
आक्रीडमानः कौन्तेयः श्रीमान् वायुसुतो ययौ ॥
प्रियामनोरथं कर्तुम् उद्यतश् चारुलोचनः ॥
प्रांशुः कनकतालाभः सिंहसंहननो युवा ॥
मत्तवारणविक्रान्तो मत्तवारणवेगवान् ॥
मत्तवारणताम्राक्षो मत्तवारणवारणः ॥
प्रियपार्श्वोपविष्टाभिर् व्यावृत्ताभिर् विचेष्टितैः ॥
यक्षगन्धर्वयोषाभिर् अदृश्याभिर् निरीक्षितः ॥
नवावतारं रूपस्य विक्रीणन्न् इव पाण्डवः ॥
चचार रमणीयेषु गन्धमादनसानुषु ॥
संस्मरन् विविधान् क्लेशान् दुर्योधनकृतान् बहून् ॥
द्रौपद्या वनवासिन्याः प्रियं कर्तुं समुद्यतः ॥
सो ऽचिन्तयद् गते स्वर्गम् अर्जुने मयि चागते ॥
पुष्पहेतोः कथं न्व् आर्यः करिष्यति युधिष्ठिरः ॥
स्नेहान् नरवरो नूनम् अविश्वासाद् वनस्य च ॥
नकुलं सहदेवं च न मोक्ष्यति युधिष्ठिरः ॥
कथं नु कुसुमावाप्तिः स्याच् छीघ्रम् इति चिन्तयन् ॥
प्रतस्थे नरशार्दूलः पक्षिराड् इव वेगितः ॥

转写 (IAST)

rukmapṛṣṭhaṃ dhanur gṛhya śarāṃś cāśīviṣopamān ||
mṛgarāḍ iva saṃkruddhaḥ prabhinna iva kuñjaraḥ ||
draupadyāḥ priyam anvicchan svabāhubalam āśritaḥ ||
vyapetabhayasaṃmohaḥ śailam abhyapatad balī ||
sa taṃ drumalatāgulmacchannaṃ nīlaśilātalam ||
giriṃ cacārāriharaḥ kiṃnarācaritaṃ śubham ||
nānāvarṇadharaiś citraṃ dhātudrumamṛgāṇḍajaiḥ ||
sarvabhūṣaṇasaṃpūrṇaṃ bhūmer bhujam ivocchritam ||
sarvarturamaṇīyeṣu gandhamādanasānuṣu ||
saktacakṣur abhiprāyaṃ hṛdayenānucintayan ||
puṃskokilaninādeṣu ṣaṭpadābhiruteṣu ca ||
baddhaśrotramanaścakṣur jagāmāmitavikramaḥ ||
jighramāṇo mahātejāḥ sarvartukusumodbhavam ||
gandham uddāmam uddāmo vane matta iva dvipaḥ ||
hriyamāṇaśramaḥ pitrā saṃprahṛṣṭatanūruhaḥ ||
pituḥ saṃsparśaśītena gandhamādanavāyunā ||
sa yakṣagandharvasurabrahmarṣigaṇasevitam ||
viloḍayām āsa tadā puṣpahetor ariṃdamaḥ ||
viṣamacchedaracitair anuliptam ivāṅgulaiḥ ||
vimalair dhātuvicchedaiḥ kāñcanāñjanarājataiḥ ||
sapakṣam iva nṛtyantaṃ pārśvalagnaiḥ payodharaiḥ ||
muktāhārair iva citaṃ cyutaiḥ prasravaṇodakaiḥ ||
abhirāmanadīkuñjanirjharodarakandaram ||
apsaronūpuraravaiḥ pranṛttabahubarhiṇam ||
digvāraṇaviṣāṇāgrair ghṛṣṭopalaśilātalam ||
srastāṃśukam ivākṣobhyair nimnagāniḥsṛtair jalaiḥ ||
saśaṣpakavalaiḥ svasthair adūraparivartibhiḥ ||
bhayasyājñaiś ca hariṇaiḥ kautūhalanirīkṣitaḥ ||
cālayann ūruvegena latājālāny anekaśaḥ ||
ākrīḍamānaḥ kaunteyaḥ śrīmān vāyusuto yayau ||
priyāmanorathaṃ kartum udyataś cārulocanaḥ ||
prāṃśuḥ kanakatālābhaḥ siṃhasaṃhanano yuvā ||
mattavāraṇavikrānto mattavāraṇavegavān ||
mattavāraṇatāmrākṣo mattavāraṇavāraṇaḥ ||
priyapārśvopaviṣṭābhir vyāvṛttābhir viceṣṭitaiḥ ||
yakṣagandharvayoṣābhir adṛśyābhir nirīkṣitaḥ ||
navāvatāraṃ rūpasya vikrīṇann iva pāṇḍavaḥ ||
cacāra ramaṇīyeṣu gandhamādanasānuṣu ||
saṃsmaran vividhān kleśān duryodhanakṛtān bahūn ||
draupadyā vanavāsinyāḥ priyaṃ kartuṃ samudyataḥ ||
so 'cintayad gate svargam arjune mayi cāgate ||
puṣpahetoḥ kathaṃ nv āryaḥ kariṣyati yudhiṣṭhiraḥ ||
snehān naravaro nūnam aviśvāsād vanasya ca ||
nakulaṃ sahadevaṃ ca na mokṣyati yudhiṣṭhiraḥ ||
kathaṃ nu kusumāvāptiḥ syāc chīghram iti cintayan ||
pratasthe naraśārdūlaḥ pakṣirāḍ iva vegitaḥ ||

逐字释义
梵语IAST释义
रुक्मपृष्ठं धनुर् गृह्य शरांश् चाशीविषोपमान् ॥ मृगराड् इव संक्रुद्धः प्रभिन्न इव कुञ्जरः ॥ द्रौपद्याः प्रियम् अन्विच्छन् स्वबाहुबलम् आश्रितः ॥ व्यपेतभयसंमोहः शैलम् अभ्यपतद् बली ॥ स तं द्रुमलतागुल्मच्छन्नं नीलशिलातलम् ॥ गिरिं चचारारिहरः किंनराचरितं शुभम् ॥ नानावर्णधरैश् चित्रं धातुद्रुममृगाण्डजैः ॥ सर्वभूषणसंपूर्णं भूमेर् भुजम् इवोच्छ्रितम् ॥ सर्वर्तुरमणीयेषु गन्धमादनसानुषु ॥ सक्तचक्षुर् अभिप्रायं हृदयेनानुचिन्तयन् ॥ पुंस्कोकिलनिनादेषु षट्पदाभिरुतेषु च ॥ बद्धश्रोत्रमनश्चक्षुर् जगामामितविक्रमः ॥ जिघ्रमाणो महातेजाः सर्वर्तुकुसुमोद्भवम् ॥ गन्धम् उद्दामम् उद्दामो वने मत्त इव द्विपः ॥ ह्रियमाणश्रमः पित्रा संप्रहृष्टतनूरुहः ॥ पितुः संस्पर्शशीतेन गन्धमादनवायुना ॥ स यक्षगन्धर्वसुरब्रह्मर्षिगणसेवितम् ॥ विलोडयाम् आस तदा पुष्पहेतोर् अरिंदमः ॥ विषमच्छेदरचितैर् अनुलिप्तम् इवाङ्गुलैः ॥ विमलैर् धातुविच्छेदैः काञ्चनाञ्जनराजतैः ॥ सपक्षम् इव नृत्यन्तं पार्श्वलग्नैः पयोधरैः ॥ मुक्ताहारैर् इव चितं च्युतैः प्रस्रवणोदकैः ॥ अभिरामनदीकुञ्जनिर्झरोदरकन्दरम् ॥ अप्सरोनूपुररवैः प्रनृत्तबहुबर्हिणम् ॥ दिग्वारणविषाणाग्रैर् घृष्टोपलशिलातलम् ॥ स्रस्तांशुकम् इवाक्षोभ्यैर् निम्नगानिःसृतैर् जलैः ॥ सशष्पकवलैः स्वस्थैर् अदूरपरिवर्तिभिः ॥ भयस्याज्ञैश् च हरिणैः कौतूहलनिरीक्षितः ॥ चालयन्न् ऊरुवेगेन लताजालान्य् अनेकशः ॥ आक्रीडमानः कौन्तेयः श्रीमान् वायुसुतो ययौ ॥ प्रियामनोरथं कर्तुम् उद्यतश् चारुलोचनः ॥ प्रांशुः कनकतालाभः सिंहसंहननो युवा ॥ मत्तवारणविक्रान्तो मत्तवारणवेगवान् ॥ मत्तवारणताम्राक्षो मत्तवारणवारणः ॥ प्रियपार्श्वोपविष्टाभिर् व्यावृत्ताभिर् विचेष्टितैः ॥ यक्षगन्धर्वयोषाभिर् अदृश्याभिर् निरीक्षितः ॥ नवावतारं रूपस्य विक्रीणन्न् इव पाण्डवः ॥ चचार रमणीयेषु गन्धमादनसानुषु ॥ संस्मरन् विविधान् क्लेशान् दुर्योधनकृतान् बहून् ॥ द्रौपद्या वनवासिन्याः प्रियं कर्तुं समुद्यतः ॥ सो ऽचिन्तयद् गते स्वर्गम् अर्जुने मयि चागते ॥ पुष्पहेतोः कथं न्व् आर्यः करिष्यति युधिष्ठिरः ॥ स्नेहान् नरवरो नूनम् अविश्वासाद् वनस्य च ॥ नकुलं सहदेवं च न मोक्ष्यति युधिष्ठिरः ॥ कथं नु कुसुमावाप्तिः स्याच् छीघ्रम् इति चिन्तयन् ॥ प्रतस्थे नरशार्दूलः पक्षिराड् इव वेगितः ॥rukmapṛṣṭhaṃ dhanur gṛhya śarāṃś cāśīviṣopamān || mṛgarāḍ iva saṃkruddhaḥ prabhinna iva kuñjaraḥ || draupadyāḥ priyam anvicchan svabāhubalam āśritaḥ || vyapetabhayasaṃmohaḥ śailam abhyapatad balī || sa taṃ drumalatāgulmacchannaṃ nīlaśilātalam || giriṃ cacārāriharaḥ kiṃnarācaritaṃ śubham || nānāvarṇadharaiś citraṃ dhātudrumamṛgāṇḍajaiḥ || sarvabhūṣaṇasaṃpūrṇaṃ bhūmer bhujam ivocchritam || sarvarturamaṇīyeṣu gandhamādanasānuṣu || saktacakṣur abhiprāyaṃ hṛdayenānucintayan || puṃskokilaninādeṣu ṣaṭpadābhiruteṣu ca || baddhaśrotramanaścakṣur jagāmāmitavikramaḥ || jighramāṇo mahātejāḥ sarvartukusumodbhavam || gandham uddāmam uddāmo vane matta iva dvipaḥ || hriyamāṇaśramaḥ pitrā saṃprahṛṣṭatanūruhaḥ || pituḥ saṃsparśaśītena gandhamādanavāyunā || sa yakṣagandharvasurabrahmarṣigaṇasevitam || viloḍayām āsa tadā puṣpahetor ariṃdamaḥ || viṣamacchedaracitair anuliptam ivāṅgulaiḥ || vimalair dhātuvicchedaiḥ kāñcanāñjanarājataiḥ || sapakṣam iva nṛtyantaṃ pārśvalagnaiḥ payodharaiḥ || muktāhārair iva citaṃ cyutaiḥ prasravaṇodakaiḥ || abhirāmanadīkuñjanirjharodarakandaram || apsaronūpuraravaiḥ pranṛttabahubarhiṇam || digvāraṇaviṣāṇāgrair ghṛṣṭopalaśilātalam || srastāṃśukam ivākṣobhyair nimnagāniḥsṛtair jalaiḥ || saśaṣpakavalaiḥ svasthair adūraparivartibhiḥ || bhayasyājñaiś ca hariṇaiḥ kautūhalanirīkṣitaḥ || cālayann ūruvegena latājālāny anekaśaḥ || ākrīḍamānaḥ kaunteyaḥ śrīmān vāyusuto yayau || priyāmanorathaṃ kartum udyataś cārulocanaḥ || prāṃśuḥ kanakatālābhaḥ siṃhasaṃhanano yuvā || mattavāraṇavikrānto mattavāraṇavegavān || mattavāraṇatāmrākṣo mattavāraṇavāraṇaḥ || priyapārśvopaviṣṭābhir vyāvṛttābhir viceṣṭitaiḥ || yakṣagandharvayoṣābhir adṛśyābhir nirīkṣitaḥ || navāvatāraṃ rūpasya vikrīṇann iva pāṇḍavaḥ || cacāra ramaṇīyeṣu gandhamādanasānuṣu || saṃsmaran vividhān kleśān duryodhanakṛtān bahūn || draupadyā vanavāsinyāḥ priyaṃ kartuṃ samudyataḥ || so 'cintayad gate svargam arjune mayi cāgate || puṣpahetoḥ kathaṃ nv āryaḥ kariṣyati yudhiṣṭhiraḥ || snehān naravaro nūnam aviśvāsād vanasya ca || nakulaṃ sahadevaṃ ca na mokṣyati yudhiṣṭhiraḥ || kathaṃ nu kusumāvāptiḥ syāc chīghram iti cintayan || pratasthe naraśārdūlaḥ pakṣirāḍ iva vegitaḥ ||Bhima took up his gold-backed bow and arrows like serpents, and went forth like an enraged king of beasts and a maddened elephant, free of fear and confusion, relying on the strength of his own arms, to fulfill Draupadi's wish; he roamed the beautiful mountain with its blue crags, covered with trees, creepers and shrubs, inhabited by kinnaras, full of many colors, minerals, trees, beasts and birds, like the raised arm of the earth; on the slopes of Gandhamadana, lovely in every season, he went with his gaze, hearing, mind and heart bound to his goal, breathing in the wild fragrance of flowers of every season like a maddened elephant; the wind of Gandhamadana, cool with the touch of his father Vayu, dispelled his weariness; he shook that place, served by yakshas, gandharvas, gods and brahmarshis, for the sake of the flowers; the mountain seemed anointed with gold, black collyrium and silver; as if winged with clouds; as if adorned with strings of pearls from its streams, with rivers, ravines, caves, peacocks and waterfalls; deer, unafraid, watched him with curiosity; the son of Vayu went on playing, parting the creepers with his thighs, tall as a golden palm tree, young, with the body, gait and strength of a maddened elephant; unseen yakshinis and gandharva women watched him; remembering the many sufferings inflicted by Duryodhana, he strove to please Draupadi in the forest; thinking of how Yudhishthira would act, now that Arjuna was in heaven and he himself had gone for flowers, he judged that his elder brother, out of love and mistrust of the forest, would not release Nakula and Sahadeva; pondering how to obtain the flowers swiftly, he went on with the speed of the king of birds.
译文

Taking up his gold-backed bow and arrows like venomous serpents, he went forth as an enraged king of beasts, as a maddened elephant. Seeking to please Draupadi, relying on the strength of his own arms, the mighty hero, free of fear and confusion, rushed toward the mountain. He roamed this beautiful mountain, where the blue rocky ground was covered with trees, creepers and shrubs, and where kinnaras dwelt. It was variegated with many colors, minerals, trees, beasts and birds, like the raised arm of the earth, full of every ornament. On the slopes of Gandhamadana, lovely in every season, he went with his gaze fixed on his goal and his heart dwelling upon it. Amid the calls of kokilas and the humming of bees, his hearing, mind and eyes were bound to his purpose. Great in splendor, wild as a maddened elephant, he breathed in the forest the strong fragrance of flowers of every season. His father the wind dispelled his weariness: at the cool touch of his father, the wind of Gandhamadana, the hairs on his body rose joyfully. Then the destroyer of enemies shook that place, served by hosts of yakshas, gandharvas, gods and brahmarshis, in search of flowers. The mountain seemed anointed by fingers cut clean from pure minerals — gold, black collyrium and silver; as if winged, dancing with clouds clinging to its sides; as if adorned with pearl necklaces of falling spring water; with lovely rivers, groves, ravines and caves, with many peacocks dancing to a sound like the anklets of apsaras; with stone slabs worn smooth by the tips of the tusks of the elephants of the quarters; like a garment slipped loose, thanks to the untamable streams of its rivers. The deer, calm, with tufts of grass in their mouths and knowing no fear, watched him with curiosity without going far. Kaunteya, the glorious son of Vayu, went on playing, again and again parting the web of creepers with the force of his thighs. Tall as a golden palm tree, built like a lion, youthful, he strove to fulfill his beloved's desire. With the gait of a maddened elephant, the speed of a maddened elephant, and the copper-red eyes of a maddened elephant, he was like an elephant that could restrain elephants. Unseen women of the yakshas and gandharvas, sitting beside their lovers and turning as they moved, watched him. The Pandava, as though displaying a new incarnation of beauty, roamed the lovely slopes of Gandhamadana. Remembering the many sufferings inflicted by Duryodhana, he strove to please Draupadi, who dwelt in the forest. He thought: 'Now that Arjuna has gone to heaven and I have set out for flowers, what will noble Yudhishthira do? Surely the best of men, out of love and out of mistrust of the forest, will not release Nakula and Sahadeva.' Pondering how to obtain the flowers quickly, the tiger among men went on swiftly, like the king of birds.'

版本

deadb5445e05 · 发布于 2026年7月16日 17:12:44 UTC

可用语言RUEN

用方向键翻颂