मार्कण्डेय उवाच
स तथेति प्रतिज्ञाय सावित्र्या वचनं नृपः ॥
प्रसादयाम् आस पुनः क्षिप्रम् एवं भवेद् इति ॥
अन्तर्हितायां सावित्र्यां जगाम स्वगृहं नृपः ॥
स्वराज्ये चावसत् प्रीतः प्रजा धर्मेण पालयन् ॥
कस्मिंश् चित् तु गते काले स राजा नियतव्रतः ॥
ज्येष्ठायां धर्मचारिण्यां महिष्यां गर्भम् आदधे ॥
राजपुत्र्यां तु गर्भः स मालव्यां भरतर्षभ ॥
व्यवर्धत यथा शुक्ले तारापतिर् इवाम्बरे ॥
प्राप्ते काले तु सुषुवे कन्यां राजीवलोचनाम् ॥
क्रियाश् च तस्या मुदितश् चक्रे स नृपतिस् तदा ॥
सावित्र्या प्रीतया दत्ता सावित्र्या हुतया ह्य् अपि ॥
सावित्रीत्य् एव नामास्याश् चक्रुर् विप्रास् तथा पिता ॥
सा विग्रहवतीव श्रीर् व्यवर्धत नृपात्मजा ॥
कालेन चापि सा कन्या यौवनस्था बभूव ह ॥
तां सुमध्यां पृथुश्रोणीं प्रतिमां काञ्चनीम् इव ॥
प्राप्तेयं देवकन्येति दृष्ट्वा संमेनिरे जनाः ॥
तां तु पद्मपलाशाक्षीं ज्वलन्तीम् इव तेजसा ॥
न कश् चिद् वरयाम् आस तेजसा प्रतिवारितः ॥
अथोपोष्य शिरःस्नाता दैवतान्य् अभिगम्य सा ॥
हुत्वाग्निं विधिवद् विप्रान् वाचयाम् आस पर्वणि ॥
ततः सुमनसः शेषाः प्रतिगृह्य महात्मनः ॥
पितुः सकाशम् अगमद् देवी श्रीर् इव रूपिणी ॥
साभिवाद्य पितुः पादौ शेषाः पूर्वं निवेद्य च ॥
कृताञ्जलिर् वरारोहा नृपतेः पार्श्वतः स्थिता ॥
यौवनस्थां तु तां दृष्ट्वा स्वां सुतां देवरूपिणीम् ॥
अयाच्यमानां च वरैर् नृपतिर् दुःखितो ऽभवत् ॥
mārkaṇḍeya uvāca
sa tatheti pratijñāya sāvitryā vacanaṃ nṛpaḥ ||
prasādayām āsa punaḥ kṣipram evaṃ bhaved iti ||
antarhitāyāṃ sāvitryāṃ jagāma svagṛhaṃ nṛpaḥ ||
svarājye cāvasat prītaḥ prajā dharmeṇa pālayan ||
kasmiṃś cit tu gate kāle sa rājā niyatavrataḥ ||
jyeṣṭhāyāṃ dharmacāriṇyāṃ mahiṣyāṃ garbham ādadhe ||
rājaputryāṃ tu garbhaḥ sa mālavyāṃ bharatarṣabha ||
vyavardhata yathā śukle tārāpatir ivāmbare ||
prāpte kāle tu suṣuve kanyāṃ rājīvalocanām ||
kriyāś ca tasyā muditaś cakre sa nṛpatis tadā ||
sāvitryā prītayā dattā sāvitryā hutayā hy api ||
sāvitrīty eva nāmāsyāś cakrur viprās tathā pitā ||
sā vigrahavatīva śrīr vyavardhata nṛpātmajā ||
kālena cāpi sā kanyā yauvanasthā babhūva ha ||
tāṃ sumadhyāṃ pṛthuśroṇīṃ pratimāṃ kāñcanīm iva ||
prāpteyaṃ devakanyeti dṛṣṭvā saṃmenire janāḥ ||
tāṃ tu padmapalāśākṣīṃ jvalantīm iva tejasā ||
na kaś cid varayām āsa tejasā prativāritaḥ ||
athopoṣya śiraḥsnātā daivatāny abhigamya sā ||
hutvāgniṃ vidhivad viprān vācayām āsa parvaṇi ||
tataḥ sumanasaḥ śeṣāḥ pratigṛhya mahātmanaḥ ||
pituḥ sakāśam agamad devī śrīr iva rūpiṇī ||
sābhivādya pituḥ pādau śeṣāḥ pūrvaṃ nivedya ca ||
kṛtāñjalir varārohā nṛpateḥ pārśvataḥ sthitā ||
yauvanasthāṃ tu tāṃ dṛṣṭvā svāṃ sutāṃ devarūpiṇīm ||
ayācyamānāṃ ca varair nṛpatir duḥkhito 'bhavat ||
Ashvapati accepted the word of Savitri and asked that it be fulfilled soon. When the goddess vanished, he returned home and righteously ruled his kingdom. After some time had passed, in the eldest queen, Malavi, who kept to dharma, a pregnancy appeared, growing like the moon in its bright fortnight. In due time she bore a lotus-eyed daughter. The king joyfully performed the rites, and the brahmins together with the father named the girl Savitri, because she had been granted by the pleased Savitri and born after oblations to Savitri. The princess grew like embodied Shri. Having reached youth, she was so beautiful that people took her for a celestial maiden. But no one asked for her hand, held back by her radiance. One day, after fasting, bathing her head, worshiping the gods, offering into the fire, and reciting to the brahmins on the holy day, she came to her father, bowed to his feet, and stood beside him. The king, seeing his young daughter, resembling a goddess, and that no suitors sought her, grew sorrowful.
b5792b50f145 · published Jul 16, 2026, 5:32:14 PM UTC
Available inRUENPage between verses with
Savitri's radiance does not make her an object of desire but inspires reverence. Her future choice will be the result not of outside pressure but of an inward decision.