ऋश्यशृङ्ग उवाच
इहागतो जटिलो ब्रह्मचारी; न वै ह्रस्वो नातिदीर्घो मनस्वी ॥
सुवर्णवर्णः कमलायताक्षः; सुतः सुराणाम् इव शोभमानः ॥
समृद्धरूपः सवितेव दीप्तः; सुशुक्लकृष्णाक्षतरश् चकोरैः ॥
नीलाः प्रसन्नाश् च जटाः सुगन्धा; हिरण्यरज्जुग्रथिताः सुदीर्घाः ॥
आधाररूपा पुनर् अस्य कण्ठे; विभ्राजते विद्युद् इवान्तरिक्षे ॥
द्वौ चास्य पिण्डाव् अधरेण कण्ठम्; अजातरोमौ सुमनोहरौ च ॥
विलग्नमध्यश् च स नाभिदेशे; कटिश् च तस्यातिकृतप्रमाणा ॥
तथास्य चीरान्तरिता प्रभाति; हिरण्मयी मेखला मे यथेयम् ॥
अन्यच् च तस्याद्भुतदर्शनीयं; विकूजितं पादयोः संप्रभाति ॥
पाण्योश् च तद्वत् स्वनवन् निबद्धौ; कलापकाव् अक्षमाला यथेयम् ॥
विचेष्टमानस्य च तस्य तानि; कूजन्ति हंसा सरसीव मत्ताः ॥
चीराणि तस्याद्भुतदर्शनानि; नेमानि तद्वन् मम रूपवन्ति ॥
वक्त्रं च तस्याद्भुतदर्शनीयं; प्रव्याहृतं ह्लादयतीव चेतः ॥
पुंस्कोकिलस्येव च तस्य वाणी; तां शृण्वतो मे व्यथितो ऽन्तरात्मा ॥
यथा वनं माधवमासि मध्ये; समीरितं श्वसनेनाभिवाति ॥
तथा स वात्य् उत्तमपुण्यगन्धी; निषेव्यमाणः पवनेन तात ॥
ṛśyaśṛṅga uvāca
ihāgato jaṭilo brahmacārī; na vai hrasvo nātidīrgho manasvī ||
suvarṇavarṇaḥ kamalāyatākṣaḥ; sutaḥ surāṇām iva śobhamānaḥ ||
samṛddharūpaḥ saviteva dīptaḥ; suśuklakṛṣṇākṣataraś cakoraiḥ ||
nīlāḥ prasannāś ca jaṭāḥ sugandhā; hiraṇyarajjugrathitāḥ sudīrghāḥ ||
ādhārarūpā punar asya kaṇṭhe; vibhrājate vidyud ivāntarikṣe ||
dvau cāsya piṇḍāv adhareṇa kaṇṭham; ajātaromau sumanoharau ca ||
vilagnamadhyaś ca sa nābhideśe; kaṭiś ca tasyātikṛtapramāṇā ||
tathāsya cīrāntaritā prabhāti; hiraṇmayī mekhalā me yatheyam ||
anyac ca tasyādbhutadarśanīyaṃ; vikūjitaṃ pādayoḥ saṃprabhāti ||
pāṇyoś ca tadvat svanavan nibaddhau; kalāpakāv akṣamālā yatheyam ||
viceṣṭamānasya ca tasya tāni; kūjanti haṃsā sarasīva mattāḥ ||
cīrāṇi tasyādbhutadarśanāni; nemāni tadvan mama rūpavanti ||
vaktraṃ ca tasyādbhutadarśanīyaṃ; pravyāhṛtaṃ hlādayatīva cetaḥ ||
puṃskokilasyeva ca tasya vāṇī; tāṃ śṛṇvato me vyathito 'ntarātmā ||
yathā vanaṃ mādhavamāsi madhye; samīritaṃ śvasanenābhivāti ||
tathā sa vāty uttamapuṇyagandhī; niṣevyamāṇaḥ pavanena tāta ||
Rishyashringa said: 'A matted-haired brahmachari came here: not short and not too tall, wise, golden in color, with eyes long as lotuses, shining like a son of the gods. His beauty was perfect, he glowed like Savitar; his eyes were black-and-white, like those of chakora birds. His hair was blue-black, clear, fragrant, very long and braided with golden cords. On his neck shone some kind of support, like lightning in the sky, and below his neck were two roundnesses, hairless, very beautiful. At the navel his waist was slender, and his hips were wonderfully proportioned; through his garment shone a golden girdle, like mine. On his feet was something marvelous and jingling, and on his hands too were bound jingling ornaments, like this rosary of mine. When he moved, they sounded like intoxicated geese on a lake. His garments were wondrous, unlike mine, but more beautiful. His face was wondrous, and his speech seemed to delight the heart; his voice was like a cuckoo's, and hearing it, I trembled all within. As a forest in the middle of the month of Madhava becomes fragrant when touched by the wind, so he, supremely fragrant, wafted, when touched by the air, father.'
4825ae3a1b11 · प्रकाशित 16 जुल॰ 2026, 5:02:54 pm UTC
उपलब्ध भाषाएँRUENश्लोक बदलें इन कुंजियों से
Rishyashringa speaks in the language of the forest and the vow, because he has no other language. In this description one sees how innocence tries to understand the sensory through familiar sacred images.