वैशंपायन उवाच
मार्कण्डेयम् ऋषयः पाण्डवाश् च पर्यपृच्छन् ॥
अस्ति कश् चिद् भवतश् चिरजाततर इति ॥
स तान् उवाच ॥
अस्ति खलु राजर्षिर् इन्द्रद्युम्नो नाम क्षीणपुण्यस् त्रिदिवात् प्रच्युतः ॥
कीर्तिस् ते व्युच्छिन्नेति ॥
स माम् उपातिष्ठत् ॥
अथ प्रत्यभिजानाति मां भवान् इति ॥
तम् अहम् अब्रुवम् ॥
न वयं रासायनिकाः शरीरोपतापेनात्मनः समारभामहे ऽर्थानाम् अनुष्ठानम् ॥
अस्ति खलु हिमवति प्राकारकर्णो नामोलूकः ॥
स भवन्तं यदि जानीयात् ॥
प्रकृष्टे चाध्वनि हिमवान् ॥
तत्रासौ प्रतिवसतीति ॥
स माम् अश्वो भूत्वा तत्रावहद् यत्र बभूवोलूकः ॥
अथैनं स राजर्षिः पर्यपृच्छत् ॥
प्रत्यभिजानाति मां भवान् इति ॥
स मुहूर्तं ध्यात्वाब्रवीद् एनम् ॥
नाभिजाने भवन्तम् इति ॥
स एवम् उक्तो राजर्षिर् इन्द्रद्युम्नः पुनस् तम् उलूकम् अब्रवीत् ॥
अस्ति कश् चिद् भवतश् चिरजाततर इति ॥
स एवम् उक्तो ऽब्रवीद् एनम् ॥
अस्ति खल्व् इन्द्रद्युम्नसरो नाम ॥
तस्मिन् नाडीजङ्घो नाम बकः प्रतिवसति ॥
सो ऽस्मत्तश् चिरजाततरः ॥
तं पृच्छेति ॥
तत इन्द्रद्युम्नो मां चोलूकं चादाय तत् सरो ऽगच्छद् यत्रासौ नाडीजङ्घो नाम बको बभूव ॥
vaiśaṃpāyana uvāca
mārkaṇḍeyam ṛṣayaḥ pāṇḍavāś ca paryapṛcchan ||
asti kaś cid bhavataś cirajātatara iti ||
sa tān uvāca ||
asti khalu rājarṣir indradyumno nāma kṣīṇapuṇyas tridivāt pracyutaḥ ||
kīrtis te vyucchinneti ||
sa mām upātiṣṭhat ||
atha pratyabhijānāti māṃ bhavān iti ||
tam aham abruvam ||
na vayaṃ rāsāyanikāḥ śarīropatāpenātmanaḥ samārabhāmahe 'rthānām anuṣṭhānam ||
asti khalu himavati prākārakarṇo nāmolūkaḥ ||
sa bhavantaṃ yadi jānīyāt ||
prakṛṣṭe cādhvani himavān ||
tatrāsau prativasatīti ||
sa mām aśvo bhūtvā tatrāvahad yatra babhūvolūkaḥ ||
athainaṃ sa rājarṣiḥ paryapṛcchat ||
pratyabhijānāti māṃ bhavān iti ||
sa muhūrtaṃ dhyātvābravīd enam ||
nābhijāne bhavantam iti ||
sa evam ukto rājarṣir indradyumnaḥ punas tam ulūkam abravīt ||
asti kaś cid bhavataś cirajātatara iti ||
sa evam ukto 'bravīd enam ||
asti khalv indradyumnasaro nāma ||
tasmin nāḍījaṅgho nāma bakaḥ prativasati ||
so 'smattaś cirajātataraḥ ||
taṃ pṛccheti ||
tata indradyumno māṃ colūkaṃ cādāya tat saro 'gacchad yatrāsau nāḍījaṅgho nāma bako babhūva ||
When the sages and the Pandavas asked Markandeya whether there was anyone still more ancient than he, he told them of the royal sage Indradyumna. That king's merit had been exhausted, and he had fallen from heaven because his fame had faded from the world; he came to Markandeya asking whether he would be recognized. Markandeya replied that he did not undertake bodily austerities merely for worldly ends, and advised the king to seek out the old owl Prakarakarna, who lived far off on the Himavat. Indradyumna, taking the form of a horse, carried him there. The owl did not recognize the king, but pointed to a still more ancient crane named Nadijangha, dwelling in Lake Indradyumna.
fc976c046027 · प्रकाशित 16 जुल॰ 2026, 5:17:02 pm UTC
उपलब्ध भाषाएँRUENश्लोक बदलें इन कुंजियों से
Fame, in this tale, is not vanity but the memory of a good deed. When memory fades, the heavenly fruit is spent; when the good trace still lives, the way opens again.