अथ वा संगमः कृष्ण स्वर्गे नो भविता ध्रुवम् ॥
तत्रेदानीं समेष्यामः पुनः सार्धं त्वयानघ ॥
संजय उवाच
इत्य् उक्त्वा माधवं कर्णः परिष्वज्य च पीडितम् ॥
विसर्जितः केशवेन रथोपस्थाद् अवातरत् ॥
ततः स्वरथम् आस्थाय जाम्बूनदविभूषितम् ॥
सहास्माभिर् निववृते राधेयो दीनमानसः ॥
ततः शीघ्रतरं प्रायात् केशवः सहसात्यकिः ॥
पुनर् उच्चारयन् वाणीं याहि याहीति सारथिम् ॥
atha vā saṃgamaḥ kṛṣṇa svarge no bhavitā dhruvam ||
tatredānīṃ sameṣyāmaḥ punaḥ sārdhaṃ tvayānagha ||
saṃjaya uvāca
ity uktvā mādhavaṃ karṇaḥ pariṣvajya ca pīḍitam ||
visarjitaḥ keśavena rathopasthād avātarat ||
tataḥ svaratham āsthāya jāmbūnadavibhūṣitam ||
sahāsmābhir nivavṛte rādheyo dīnamānasaḥ ||
tataḥ śīghrataraṃ prāyāt keśavaḥ sahasātyakiḥ ||
punar uccārayan vāṇīṃ yāhi yāhīti sārathim ||
"But if not, O Krishna, then our meeting in heaven is certain; there we shall come together with you once more, O sinless one." Sanjaya said: Having said this to Madhava, Karna embraced him tightly and, taking leave of Keshava, stepped down from the seat of the chariot. Then Radheya, sorrowful at heart, mounted his own chariot, adorned with jambunada gold, and turned back together with us. After that Keshava, with Satyaki, drove on even faster, again crying out to the charioteer, "Drive on, drive on!"
3e1a84ec508a · प्रकाशित 17 जुल॰ 2026, 6:17:17 am UTC
उपलब्ध भाषाएँRUENश्लोक बदलें इन कुंजियों से
Karna no longer argues against Krishna's truth; instead he reads the world as a field of inevitable omens. His speech joins astrological signs, prophetic dreams, and moral insight: victory follows dharma, yet his own attachment and debt of gratitude keep him from changing sides.