बृहदश्व उवाच
सा तच् छ्रुत्वानवद्याङ्गी सार्थवाहवचस् तदा ॥
अगच्छत् तेन वै सार्धं भर्तृदर्शनलालसा ॥
अथ काले बहुतिथे वने महति दारुणे ॥
तडागं सर्वतोभद्रं पद्मसौगन्धिकं महत् ॥
ददृशुर् वणिजो रम्यं प्रभूतयवसेन्धनम् ॥
बहुमूलफलोपेतं नानापक्षिगणैर् वृतम् ॥
तं दृष्ट्वा मृष्टसलिलं मनोहरसुखावहम् ॥
सुपरिश्रान्तवाहास् ते निवेशाय मनो दधुः ॥
संमते सार्थवाहस्य विविशुर् वनम् उत्तमम् ॥
उवास सार्थः सुमहान् वेलाम् आसाद्य पश्चिमाम् ॥
अथार्धरात्रसमये निःशब्दस्तिमिते तदा ॥
सुप्ते सार्थे परिश्रान्ते हस्तियूथम् उपागमत् ॥
पानीयार्थं गिरिनदीं मदप्रस्रवणाविलाम् ॥
मार्गं संरुध्य संसुप्तं पद्मिन्याः सार्थम् उत्तमम् ॥
सुप्तं ममर्द सहसा चेष्टमानं महीतले ॥
हाहारवं प्रमुञ्चन्तः सार्थिकाः शरणार्थिनः ॥
वनगुल्मांश् च धावन्तो निद्रान्धा महतो भयात् ॥
के चिद् दन्तैः करैः के चित् के चित् पद्भ्यां हता नराः ॥
गोखरोष्ट्राश्वबहुलं पदातिजनसंकुलम् ॥
भयार्तं धावमानं तत् परस्परहतं तदा ॥
घोरान् नादान् विमुञ्चन्तो निपेतुर् धरणीतले ॥
वृक्षेष्व् आसज्य संभग्नाः पतिता विषमेषु च ॥
तथा तन् निहतं सर्वं समृद्धं सार्थमण्डलम् ॥
अथापरेद्युः संप्राप्ते हतशिष्टा जनास् तदा ॥
वनगुल्माद् विनिष्क्रम्य शोचन्तो वैशसं कृतम् ॥
भ्रातरं पितरं पुत्रं सखायं च जनाधिप ॥
अशोचत् तत्र वैदर्भी किं नु मे दुष्कृतं कृतम् ॥
यो ऽपि मे निर्जने ऽरण्ये संप्राप्तो ऽयं जनार्णवः ॥
हतो ऽयं हस्तियूथेन मन्दभाग्यान् ममैव तु ॥
प्राप्तव्यं सुचिरं दुःखं मया नूनम् असंशयम् ॥
नाप्राप्तकालो म्रियते श्रुतं वृद्धानुशासनम् ॥
यन् नाहम् अद्य मृदिता हस्तियूथेन दुःखिता ॥
न ह्य् अदैवकृतं किं चिन् नराणाम् इह विद्यते ॥
न च मे बालभावे ऽपि किं चिद् व्यपकृतं कृतम् ॥
कर्मणा मनसा वाचा यद् इदं दुःखम् आगतम् ॥
मन्ये स्वयंवरकृते लोकपालाः समागताः ॥
प्रत्याख्याता मया तत्र नलस्यार्थाय देवताः ॥
नूनं तेषां प्रभावेन वियोगं प्राप्तवत्य् अहम् ॥
एवमादीनि दुःखानि सा विलप्य वराङ्गना ॥
हतशिष्टैः सह तदा ब्राह्मणैर् वेदपारगैः ॥
अगच्छद् राजशार्दूल दुःखशोकपरायणा ॥
bṛhadaśva uvāca
sā tac chrutvānavadyāṅgī sārthavāhavacas tadā ||
agacchat tena vai sārdhaṃ bhartṛdarśanalālasā ||
atha kāle bahutithe vane mahati dāruṇe ||
taḍāgaṃ sarvatobhadraṃ padmasaugandhikaṃ mahat ||
dadṛśur vaṇijo ramyaṃ prabhūtayavasendhanam ||
bahumūlaphalopetaṃ nānāpakṣigaṇair vṛtam ||
taṃ dṛṣṭvā mṛṣṭasalilaṃ manoharasukhāvaham ||
supariśrāntavāhās te niveśāya mano dadhuḥ ||
saṃmate sārthavāhasya viviśur vanam uttamam ||
uvāsa sārthaḥ sumahān velām āsādya paścimām ||
athārdharātrasamaye niḥśabdastimite tadā ||
supte sārthe pariśrānte hastiyūtham upāgamat ||
pānīyārthaṃ girinadīṃ madaprasravaṇāvilām ||
mārgaṃ saṃrudhya saṃsuptaṃ padminyāḥ sārtham uttamam ||
suptaṃ mamarda sahasā ceṣṭamānaṃ mahītale ||
hāhāravaṃ pramuñcantaḥ sārthikāḥ śaraṇārthinaḥ ||
vanagulmāṃś ca dhāvanto nidrāndhā mahato bhayāt ||
ke cid dantaiḥ karaiḥ ke cit ke cit padbhyāṃ hatā narāḥ ||
gokharoṣṭrāśvabahulaṃ padātijanasaṃkulam ||
bhayārtaṃ dhāvamānaṃ tat parasparahataṃ tadā ||
ghorān nādān vimuñcanto nipetur dharaṇītale ||
vṛkṣeṣv āsajya saṃbhagnāḥ patitā viṣameṣu ca ||
tathā tan nihataṃ sarvaṃ samṛddhaṃ sārthamaṇḍalam ||
athāparedyuḥ saṃprāpte hataśiṣṭā janās tadā ||
vanagulmād viniṣkramya śocanto vaiśasaṃ kṛtam ||
bhrātaraṃ pitaraṃ putraṃ sakhāyaṃ ca janādhipa ||
aśocat tatra vaidarbhī kiṃ nu me duṣkṛtaṃ kṛtam ||
yo 'pi me nirjane 'raṇye saṃprāpto 'yaṃ janārṇavaḥ ||
hato 'yaṃ hastiyūthena mandabhāgyān mamaiva tu ||
prāptavyaṃ suciraṃ duḥkhaṃ mayā nūnam asaṃśayam ||
nāprāptakālo mriyate śrutaṃ vṛddhānuśāsanam ||
yan nāham adya mṛditā hastiyūthena duḥkhitā ||
na hy adaivakṛtaṃ kiṃ cin narāṇām iha vidyate ||
na ca me bālabhāve 'pi kiṃ cid vyapakṛtaṃ kṛtam ||
karmaṇā manasā vācā yad idaṃ duḥkham āgatam ||
manye svayaṃvarakṛte lokapālāḥ samāgatāḥ ||
pratyākhyātā mayā tatra nalasyārthāya devatāḥ ||
nūnaṃ teṣāṃ prabhāvena viyogaṃ prāptavaty aham ||
evamādīni duḥkhāni sā vilapya varāṅganā ||
hataśiṣṭaiḥ saha tadā brāhmaṇair vedapāragaiḥ ||
agacchad rājaśārdūla duḥkhaśokaparāyaṇā ||
Brihadashva said: "Hearing the caravan leader's words, the flawless Damayanti went on with the caravan, longing to see her husband. After much time had passed, in a terrible forest the merchants saw a beautiful lake, full of lotuses and saugandhika flowers, with clear water, grass, fuel, roots, fruits, and many kinds of birds. The weary animals needed rest, and with the caravan leader's consent the great caravan settled there at sunset. At midnight, when everything was silent and the people were asleep, a herd of elephants came to the water. It blocked the path by the lotus lake and suddenly trampled the sleeping caravan. The merchants ran shouting toward the bushes, blinded by sleep and fear; some were killed by tusks, some by trunks, some by feet. People, oxen, donkeys, camels, horses, and those on foot trampled one another in panic; some fell with terrible cries, others were dashed against trees and rough ground. In the morning the survivors came out of the bushes, mourning brothers, fathers, sons, and friends. The princess of Vidarbha grieved there as well: 'What evil deed have I done? Even this flood of people, whom I found in the empty forest, has perished by elephants — because of my own ill fortune. Surely I am destined to suffer for a long time yet; no one dies before their time, as the elders have taught. If I, wretched as I am, was not trampled today by the elephants, then there is indeed nothing among men that is not brought about by fate. I do not recall having done evil, since childhood, in deed, thought, or word, for this suffering to have come upon me. I think that at the svayamvara, for Nala's sake, I rejected the world guardians who had come there, and it must be by their power that I have gained this separation.' Lamenting thus and more, the noble woman went on, together with the surviving brahmins learned in the Veda, sunk in grief and sorrow."
4de2d6488ae7 · 发布于 2026年7月16日 16:58:37 UTC
可用语言RUEN用方向键翻颂
Damayanti searches for the cause of her misfortune within herself, in karma, and in the gods. Her reflection shows the human effort to find meaning where suffering seems random and excessive.