摩诃婆罗多
Skanda-mahiṣa-vadha-parva (Skanda Strikes Down Mahiṣa)3.221.52-70
3541 / 15823
摩诃婆罗多 · 3.221.52-70
天城文

अथ दैत्यबलाद् घोरान् निष्पपात महाबलः ॥
दानवो महिषो नाम प्रगृह्य विपुलं गिरिम् ॥
ते तं घनैर् इवादित्यं दृष्ट्वा संपरिवारितम् ॥
समुद्यतगिरिं राजन् व्यद्रवन्त दिवौकसः ॥
अथाभिद्रुत्य महिषो देवांश् चिक्षेप तं गिरिम् ॥
पतता तेन गिरिणा देवसैन्यस्य पार्थिव ॥
भीमरूपेण निहतम् अयुतं प्रापतद् भुवि ॥
अथ तैर् दानवैः सार्धं महिषस् त्रासयन् सुरान् ॥
अभ्यद्रवद् रणे तूर्णं सिंहः क्षुद्रमृगान् इव ॥
तम् आपतन्तं महिषं दृष्ट्वा सेन्द्रा दिवौकसः ॥
व्यद्रवन्त रणे भीता विशीर्णायुधकेतनाः ॥
ततः स महिषः क्रुद्धस् तूर्णं रुद्ररथं ययौ ॥
अभिद्रुत्य च जग्राह रुद्रस्य रथकूबरम् ॥
यदा रुद्ररथं क्रुद्धो महिषः सहसा गतः ॥
रेसतू रोदसी गाढं मुमुहुश् च महर्षयः ॥
व्यनदंश् च महाकाया दैत्या जलधरोपमाः ॥
आसीच् च निश्चितं तेषां जितम् अस्माभिर् इत्य् उत ॥
तथाभूते तु भगवान् नावधीन् महिषं रणे ॥
सस्मार च तदा स्कन्दं मृत्युं तस्य दुरात्मनः ॥
महिषो ऽपि रथं दृष्ट्वा रौद्रं रुद्रस्य नानदत् ॥
देवान् संत्रासयंश् चापि दैत्यांश् चापि प्रहर्षयन् ॥
ततस् तस्मिन् भये घोरे देवानां समुपस्थिते ॥
आजगाम महासेनः क्रोधात् सूर्य इव ज्वलन् ॥
लोहिताम्बरसंवीतो लोहितस्रग्विभूषणः ॥
लोहितास्यो महाबाहुर् हिरण्यकवचः प्रभुः ॥
रथम् आदित्यसंकाशम् आस्थितः कनकप्रभम् ॥
तं दृष्ट्वा दैत्यसेना सा व्यद्रवत् सहसा रणे ॥
स चापि तां प्रज्वलितां महिषस्य विदारिणीम् ॥
मुमोच शक्तिं राजेन्द्र महासेनो महाबलः ॥
सा मुक्ताभ्यहनच् छक्तिर् महिषस्य शिरो महत् ॥
पपात भिन्ने शिरसि महिषस् त्यक्तजीवितः ॥
क्षिप्ताक्षिप्ता तु सा शक्तिर् हत्वा शत्रून् सहस्रशः ॥
स्कन्दहस्तम् अनुप्राप्ता दृश्यते देवदानवैः ॥
प्रायः शरैर् विनिहता महासेनेन धीमता ॥
शेषा दैत्यगणा घोरा भीतास् त्रस्ता दुरासदैः ॥
स्कन्दस्य पार्षदैर् हत्वा भक्षिताः शतसंघशः ॥
दानवान् भक्षयन्तस् ते प्रपिबन्तश् च शोणितम् ॥
क्षणान् निर्दानवं सर्वम् अकार्षुर् भृशहर्षिताः ॥
तमांसीव यथा सूर्यो वृक्षान् अग्निर् घनान् खगः ॥
तथा स्कन्दो ऽजयच् छत्रून् स्वेन वीर्येण कीर्तिमान् ॥

转写 (IAST)

atha daityabalād ghorān niṣpapāta mahābalaḥ ||
dānavo mahiṣo nāma pragṛhya vipulaṃ girim ||
te taṃ ghanair ivādityaṃ dṛṣṭvā saṃparivāritam ||
samudyatagiriṃ rājan vyadravanta divaukasaḥ ||
athābhidrutya mahiṣo devāṃś cikṣepa taṃ girim ||
patatā tena giriṇā devasainyasya pārthiva ||
bhīmarūpeṇa nihatam ayutaṃ prāpatad bhuvi ||
atha tair dānavaiḥ sārdhaṃ mahiṣas trāsayan surān ||
abhyadravad raṇe tūrṇaṃ siṃhaḥ kṣudramṛgān iva ||
tam āpatantaṃ mahiṣaṃ dṛṣṭvā sendrā divaukasaḥ ||
vyadravanta raṇe bhītā viśīrṇāyudhaketanāḥ ||
tataḥ sa mahiṣaḥ kruddhas tūrṇaṃ rudrarathaṃ yayau ||
abhidrutya ca jagrāha rudrasya rathakūbaram ||
yadā rudrarathaṃ kruddho mahiṣaḥ sahasā gataḥ ||
resatū rodasī gāḍhaṃ mumuhuś ca maharṣayaḥ ||
vyanadaṃś ca mahākāyā daityā jaladharopamāḥ ||
āsīc ca niścitaṃ teṣāṃ jitam asmābhir ity uta ||
tathābhūte tu bhagavān nāvadhīn mahiṣaṃ raṇe ||
sasmāra ca tadā skandaṃ mṛtyuṃ tasya durātmanaḥ ||
mahiṣo 'pi rathaṃ dṛṣṭvā raudraṃ rudrasya nānadat ||
devān saṃtrāsayaṃś cāpi daityāṃś cāpi praharṣayan ||
tatas tasmin bhaye ghore devānāṃ samupasthite ||
ājagāma mahāsenaḥ krodhāt sūrya iva jvalan ||
lohitāmbarasaṃvīto lohitasragvibhūṣaṇaḥ ||
lohitāsyo mahābāhur hiraṇyakavacaḥ prabhuḥ ||
ratham ādityasaṃkāśam āsthitaḥ kanakaprabham ||
taṃ dṛṣṭvā daityasenā sā vyadravat sahasā raṇe ||
sa cāpi tāṃ prajvalitāṃ mahiṣasya vidāriṇīm ||
mumoca śaktiṃ rājendra mahāseno mahābalaḥ ||
sā muktābhyahanac chaktir mahiṣasya śiro mahat ||
papāta bhinne śirasi mahiṣas tyaktajīvitaḥ ||
kṣiptākṣiptā tu sā śaktir hatvā śatrūn sahasraśaḥ ||
skandahastam anuprāptā dṛśyate devadānavaiḥ ||
prāyaḥ śarair vinihatā mahāsenena dhīmatā ||
śeṣā daityagaṇā ghorā bhītās trastā durāsadaiḥ ||
skandasya pārṣadair hatvā bhakṣitāḥ śatasaṃghaśaḥ ||
dānavān bhakṣayantas te prapibantaś ca śoṇitam ||
kṣaṇān nirdānavaṃ sarvam akārṣur bhṛśaharṣitāḥ ||
tamāṃsīva yathā sūryo vṛkṣān agnir ghanān khagaḥ ||
tathā skando 'jayac chatrūn svena vīryeṇa kīrtimān ||

逐字释义
梵语IAST释义
अथ दैत्यबलाद् घोरान् निष्पपात महाबलः ॥ दानवो महिषो नाम प्रगृह्य विपुलं गिरिम् ॥ ते तं घनैर् इवादित्यं दृष्ट्वा संपरिवारितम् ॥ समुद्यतगिरिं राजन् व्यद्रवन्त दिवौकसः ॥ अथाभिद्रुत्य महिषो देवांश् चिक्षेप तं गिरिम् ॥ पतता तेन गिरिणा देवसैन्यस्य पार्थिव ॥ भीमरूपेण निहतम् अयुतं प्रापतद् भुवि ॥ अथ तैर् दानवैः सार्धं महिषस् त्रासयन् सुरान् ॥ अभ्यद्रवद् रणे तूर्णं सिंहः क्षुद्रमृगान् इव ॥ तम् आपतन्तं महिषं दृष्ट्वा सेन्द्रा दिवौकसः ॥ व्यद्रवन्त रणे भीता विशीर्णायुधकेतनाः ॥ ततः स महिषः क्रुद्धस् तूर्णं रुद्ररथं ययौ ॥ अभिद्रुत्य च जग्राह रुद्रस्य रथकूबरम् ॥ यदा रुद्ररथं क्रुद्धो महिषः सहसा गतः ॥ रेसतू रोदसी गाढं मुमुहुश् च महर्षयः ॥ व्यनदंश् च महाकाया दैत्या जलधरोपमाः ॥ आसीच् च निश्चितं तेषां जितम् अस्माभिर् इत्य् उत ॥ तथाभूते तु भगवान् नावधीन् महिषं रणे ॥ सस्मार च तदा स्कन्दं मृत्युं तस्य दुरात्मनः ॥ महिषो ऽपि रथं दृष्ट्वा रौद्रं रुद्रस्य नानदत् ॥ देवान् संत्रासयंश् चापि दैत्यांश् चापि प्रहर्षयन् ॥ ततस् तस्मिन् भये घोरे देवानां समुपस्थिते ॥ आजगाम महासेनः क्रोधात् सूर्य इव ज्वलन् ॥ लोहिताम्बरसंवीतो लोहितस्रग्विभूषणः ॥ लोहितास्यो महाबाहुर् हिरण्यकवचः प्रभुः ॥ रथम् आदित्यसंकाशम् आस्थितः कनकप्रभम् ॥ तं दृष्ट्वा दैत्यसेना सा व्यद्रवत् सहसा रणे ॥ स चापि तां प्रज्वलितां महिषस्य विदारिणीम् ॥ मुमोच शक्तिं राजेन्द्र महासेनो महाबलः ॥ सा मुक्ताभ्यहनच् छक्तिर् महिषस्य शिरो महत् ॥ पपात भिन्ने शिरसि महिषस् त्यक्तजीवितः ॥ क्षिप्ताक्षिप्ता तु सा शक्तिर् हत्वा शत्रून् सहस्रशः ॥ स्कन्दहस्तम् अनुप्राप्ता दृश्यते देवदानवैः ॥ प्रायः शरैर् विनिहता महासेनेन धीमता ॥ शेषा दैत्यगणा घोरा भीतास् त्रस्ता दुरासदैः ॥ स्कन्दस्य पार्षदैर् हत्वा भक्षिताः शतसंघशः ॥ दानवान् भक्षयन्तस् ते प्रपिबन्तश् च शोणितम् ॥ क्षणान् निर्दानवं सर्वम् अकार्षुर् भृशहर्षिताः ॥ तमांसीव यथा सूर्यो वृक्षान् अग्निर् घनान् खगः ॥ तथा स्कन्दो ऽजयच् छत्रून् स्वेन वीर्येण कीर्तिमान् ॥atha daityabalād ghorān niṣpapāta mahābalaḥ || dānavo mahiṣo nāma pragṛhya vipulaṃ girim || te taṃ ghanair ivādityaṃ dṛṣṭvā saṃparivāritam || samudyatagiriṃ rājan vyadravanta divaukasaḥ || athābhidrutya mahiṣo devāṃś cikṣepa taṃ girim || patatā tena giriṇā devasainyasya pārthiva || bhīmarūpeṇa nihatam ayutaṃ prāpatad bhuvi || atha tair dānavaiḥ sārdhaṃ mahiṣas trāsayan surān || abhyadravad raṇe tūrṇaṃ siṃhaḥ kṣudramṛgān iva || tam āpatantaṃ mahiṣaṃ dṛṣṭvā sendrā divaukasaḥ || vyadravanta raṇe bhītā viśīrṇāyudhaketanāḥ || tataḥ sa mahiṣaḥ kruddhas tūrṇaṃ rudrarathaṃ yayau || abhidrutya ca jagrāha rudrasya rathakūbaram || yadā rudrarathaṃ kruddho mahiṣaḥ sahasā gataḥ || resatū rodasī gāḍhaṃ mumuhuś ca maharṣayaḥ || vyanadaṃś ca mahākāyā daityā jaladharopamāḥ || āsīc ca niścitaṃ teṣāṃ jitam asmābhir ity uta || tathābhūte tu bhagavān nāvadhīn mahiṣaṃ raṇe || sasmāra ca tadā skandaṃ mṛtyuṃ tasya durātmanaḥ || mahiṣo 'pi rathaṃ dṛṣṭvā raudraṃ rudrasya nānadat || devān saṃtrāsayaṃś cāpi daityāṃś cāpi praharṣayan || tatas tasmin bhaye ghore devānāṃ samupasthite || ājagāma mahāsenaḥ krodhāt sūrya iva jvalan || lohitāmbarasaṃvīto lohitasragvibhūṣaṇaḥ || lohitāsyo mahābāhur hiraṇyakavacaḥ prabhuḥ || ratham ādityasaṃkāśam āsthitaḥ kanakaprabham || taṃ dṛṣṭvā daityasenā sā vyadravat sahasā raṇe || sa cāpi tāṃ prajvalitāṃ mahiṣasya vidāriṇīm || mumoca śaktiṃ rājendra mahāseno mahābalaḥ || sā muktābhyahanac chaktir mahiṣasya śiro mahat || papāta bhinne śirasi mahiṣas tyaktajīvitaḥ || kṣiptākṣiptā tu sā śaktir hatvā śatrūn sahasraśaḥ || skandahastam anuprāptā dṛśyate devadānavaiḥ || prāyaḥ śarair vinihatā mahāsenena dhīmatā || śeṣā daityagaṇā ghorā bhītās trastā durāsadaiḥ || skandasya pārṣadair hatvā bhakṣitāḥ śatasaṃghaśaḥ || dānavān bhakṣayantas te prapibantaś ca śoṇitam || kṣaṇān nirdānavaṃ sarvam akārṣur bhṛśaharṣitāḥ || tamāṃsīva yathā sūryo vṛkṣān agnir ghanān khagaḥ || tathā skando 'jayac chatrūn svena vīryeṇa kīrtimān ||From the army of the daityas emerges the great danava Mahisha, holding an enormous mountain; the gods flee, he hurls the mountain and kills ten thousand warriors, then, like a lion, drives the gods before him, seizes the pole of Rudra's chariot, and the worlds shake; Rudra does not slay him but calls to mind Skanda as the death of this villain; amid great terror Mahasena arrives, clad in red, with a red garland, golden armor, and a sun-bright chariot; the army of the daityas flees, Skanda releases his shakti, which splits Mahisha's head, after which the weapon, having slain thousands of enemies, returns to Skanda's hand; the remaining daityas are killed and devoured by his attendants, and Skanda conquers his enemies as the sun conquers darkness.
译文

From the fearsome army of the daityas there sprang forth a mighty danava named Mahisha, wielding an enormous mountain. Seeing him surrounded by clouds of warriors and holding the mountain aloft, the gods fled. Mahisha hurled that mountain at the gods; as it fell, its terrible force struck down ten thousand warriors of the divine army. Then, terrifying the gods together with the danavas, he charged into battle like a lion among lesser beasts. The frightened dwellers of heaven, together with Indra, fled, their weapons and banners scattered. In his fury Mahisha rushed at Rudra's chariot and seized its pole; heaven and earth resounded, the great seers fainted, and the daityas thought, 'Victory is ours.' But the blessed Rudra did not slay Mahisha; he called to mind Skanda, the death appointed for this wicked one. When this terror fell upon the gods, Mahasena appeared, blazing with wrath like the sun. He was clad in red garments, adorned with a red garland, red of face, mighty-armed, wearing golden armor, mounted upon a chariot the color of the sun and gold. At the sight of him, the army of the daityas fled at once. Mahasena released his blazing shakti, meant to rend Mahisha apart; it struck his great head, and with his head split open, Mahisha fell, his life departed. Cast and cast again, that shakti slew thousands of enemies and returned to Skanda's hand before the eyes of gods and danavas alike. Most of the terrible daityas were struck down by his arrows; the rest, frightened and hard to approach, were slain and devoured by the hundreds by Skanda's attendants. They devoured the danavas, drank their blood, and in a moment cleared the field of them entirely. As the sun conquers darkness, fire the trees, and the bird the clouds, so the glorious Skanda, by his own valor, conquered his enemies.

版本

a365584aea37 · 发布于 2026年7月16日 17:23:49 UTC

可用语言RUEN

用方向键翻颂