संजय उवाच
ततस् तद् बाणवर्षं तु दुःसहं दानवैर् अपि ॥
दधार युधि राजेन्द्रो यथा वर्षं महाद्विपः ॥
ततः क्रोधसमाविष्टो निःश्वसन्न् इव पन्नगः ॥
संशयं परमं प्राप्तः पुत्रस् ते भरतर्षभ ॥
मुमोच निशितांस् तीक्ष्णान् नाराचान् पञ्चविंशतिम् ॥
ते ऽपतन् सहसा राजंस् तस्मिन् राक्षसपुंगवे ॥
आशीविषा इव क्रुद्धाः पर्वते गन्धमादने ॥
स तैर् विद्धः स्रवन् रक्तं प्रभिन्न इव कुञ्जरः ॥
दध्रे मतिं विनाशाय राज्ञः स पिशिताशनः ॥
जग्राह च महाशक्तिं गिरीणाम् अपि दारणीम् ॥
संप्रदीप्तां महोल्काभाम् अशनीं मघवान् इव ॥
समुद्यच्छन् महाबाहुर् जिघांसुस् तनयं तव ॥
ताम् उद्यताम् अभिप्रेक्ष्य वङ्गानाम् अधिपस् त्वरन् ॥
कुञ्जरं गिरिसंकाशं राक्षसं प्रत्यचोदयत् ॥
स नागप्रवरेणाजौ बलिना शीघ्रगामिना ॥
यतो दुर्योधनरथस् तं मार्गं प्रत्यपद्यत ॥
रथं च वारयाम् आस कुञ्जरेण सुतस्य ते ॥
मार्गम् आवारितं दृष्ट्वा राज्ञा वङ्गेन धीमता ॥
घटोत्कचो महाराज क्रोधसंरक्तलोचनः ॥
उद्यतां तां महाशक्तिं तस्मिंश् चिक्षेप वारणे ॥
स तयाभिहतो राजंस् तेन बाहुविमुक्तया ॥
संजातरुधिरोत्पीडः पपात च ममार च ॥
पतत्य् अथ गजे चापि वङ्गानाम् ईश्वरो बली ॥
जवेन समभिद्रुत्य जगाम धरणीतलम् ॥
दुर्योधनो ऽपि संप्रेक्ष्य पातितं वरवारणम् ॥
प्रभग्नं च बलं दृष्ट्वा जगाम परमां व्यथाम् ॥
क्षत्रधर्मं पुरस्कृत्य आत्मनश् चाभिमानिताम् ॥
प्राप्ते ऽपक्रमणे राजा तस्थौ गिरिर् इवाचलः ॥
संधाय च शितं बाणं कालाग्निसमतेजसम् ॥
मुमोच परमक्रुद्धस् तस्मिन् घोरे निशाचरे ॥
तम् आपतन्तं संप्रेक्ष्य बाणम् इन्द्राशनिप्रभम् ॥
लाघवाद् वञ्चयाम् आस महाकायो घटोत्कचः ॥
भूय एव ननादोग्रः क्रोधसंरक्तलोचनः ॥
त्रासयन् सर्वभूतानि युगान्ते जलदो यथा ॥
saṃjaya uvāca
tatas tad bāṇavarṣaṃ tu duḥsahaṃ dānavair api ||
dadhāra yudhi rājendro yathā varṣaṃ mahādvipaḥ ||
tataḥ krodhasamāviṣṭo niḥśvasann iva pannagaḥ ||
saṃśayaṃ paramaṃ prāptaḥ putras te bharatarṣabha ||
mumoca niśitāṃs tīkṣṇān nārācān pañcaviṃśatim ||
te 'patan sahasā rājaṃs tasmin rākṣasapuṃgave ||
āśīviṣā iva kruddhāḥ parvate gandhamādane ||
sa tair viddhaḥ sravan raktaṃ prabhinna iva kuñjaraḥ ||
dadhre matiṃ vināśāya rājñaḥ sa piśitāśanaḥ ||
jagrāha ca mahāśaktiṃ girīṇām api dāraṇīm ||
saṃpradīptāṃ maholkābhām aśanīṃ maghavān iva ||
samudyacchan mahābāhur jighāṃsus tanayaṃ tava ||
tām udyatām abhiprekṣya vaṅgānām adhipas tvaran ||
kuñjaraṃ girisaṃkāśaṃ rākṣasaṃ pratyacodayat ||
sa nāgapravareṇājau balinā śīghragāminā ||
yato duryodhanarathas taṃ mārgaṃ pratyapadyata ||
rathaṃ ca vārayām āsa kuñjareṇa sutasya te ||
mārgam āvāritaṃ dṛṣṭvā rājñā vaṅgena dhīmatā ||
ghaṭotkaco mahārāja krodhasaṃraktalocanaḥ ||
udyatāṃ tāṃ mahāśaktiṃ tasmiṃś cikṣepa vāraṇe ||
sa tayābhihato rājaṃs tena bāhuvimuktayā ||
saṃjātarudhirotpīḍaḥ papāta ca mamāra ca ||
pataty atha gaje cāpi vaṅgānām īśvaro balī ||
javena samabhidrutya jagāma dharaṇītalam ||
duryodhano 'pi saṃprekṣya pātitaṃ varavāraṇam ||
prabhagnaṃ ca balaṃ dṛṣṭvā jagāma paramāṃ vyathām ||
kṣatradharmaṃ puraskṛtya ātmanaś cābhimānitām ||
prāpte 'pakramaṇe rājā tasthau girir ivācalaḥ ||
saṃdhāya ca śitaṃ bāṇaṃ kālāgnisamatejasam ||
mumoca paramakruddhas tasmin ghore niśācare ||
tam āpatantaṃ saṃprekṣya bāṇam indrāśaniprabham ||
lāghavād vañcayām āsa mahākāyo ghaṭotkacaḥ ||
bhūya eva nanādograḥ krodhasaṃraktalocanaḥ ||
trāsayan sarvabhūtāni yugānte jalado yathā ||
Sanjaya said: 'That shower of arrows, unbearable even for the danavas, the lord of kings withstood in battle, as a mighty elephant withstands a downpour. Then your son, best of the Bharatas, overcome with anger, hissing like a serpent and finding himself in the utmost peril, loosed twenty-five sharp naracas. They suddenly fell upon the foremost of the rakshasas, O king, like enraged venomous serpents upon Mount Gandhamadana. Pierced by them and streaming with blood like an elephant in must, this devourer of flesh resolved to destroy the king and took up the great shakti, capable of splitting even mountains. Blazing, like a huge meteor, as Maghavan raises his thunderbolt, the mighty-armed Ghatotkacha raised it, wishing to kill your son. Seeing the shakti raised, the lord of the Vangas hastened and drove a mountain-like elephant against the rakshasa. On this excellent, mighty, and swift elephant he took the path where Duryodhana's chariot stood, and with the elephant he blocked your son's chariot. Seeing the road blocked by the wise king of Vanga, Ghatotkacha, great king, with eyes red with rage, hurled the raised great shakti at that elephant. Struck by it, loosed from Ghatotkacha's arm, the elephant gushed forth blood, fell, and died, O king. As the elephant was falling, the mighty lord of the Vangas swiftly leapt down and reached the ground. Seeing his finest elephant felled and his army shattered, Duryodhana fell into deep anguish. But placing the kshatriya dharma and his own sense of honor foremost, when the moment to retreat came, the king stood unmoving like a mountain. Nocking a sharp arrow, blazing like the fire of Kala, he loosed it in utmost fury at that dreadful night-wanderer. Seeing the arrow flying toward him, shining like Indra's vajra, the huge-bodied Ghatotkacha evaded it with agility. Then he roared fiercely once more, his eyes red with rage, terrifying all beings, like a cloud at the end of the age.'
888cee4f41b7 · प्रकाशित 17 जुल॰ 2026, 9:46:25 pm UTC
उपलब्ध भाषाएँRUENश्लोक बदलें इन कुंजियों से
Duryodhana shows personal courage and does not flee, even as his army breaks before Ghatotkacha. But heroism here brings no inner clarity: he clings to kshatriya honor, remaining bound to the cause of the war he himself championed.